Att dansa på molnen

Är hon inte världens vackraste? Miss Day <3

 

Är så lycklig idag. Haft en så fin dag i stallet med min älskade älskade fuxflicka!

Kom till stallet innan insläppet för en gångs skull, mockade och fixade. Har nu äntligen bytt och ändrat foderstat. Köpt kornkross till Miss Day, mer müsli till den lilla samt groov 125. Pysslade och fyllde på mat och sen släppte vi in de små liven. Miss Day fick smaka på foderjäst och det blev krig. Jag hade förpestat hennes müsli (som är helig!) och nu skulle hon döden dö. Buhu. Efter många arga blickar trixade jag ut henne i stallgången och borstade av ungefär 92 lager lera som blev damm och fastnade i mina ögon så jag fick med näsan full av foderjäst och ögonen fulla av grus försöka dra på henne sadelgjorden som blivit typ 3 dm för kort (!) samtidigt som jag fick stänga in Tamlin för att han inte skulle äta sönder mina grimskaft. Helen spottade och fräste hon med, Molly som vanligtvis är skäck var typ bajsbrun på hela kroppen och jag tackade hästguden för mitt regntäcke.

 

Visst ser hon charmig ut? ;)

Ut i paddocken, lugn och fin fux. Fast inte i ena hörnet. Där kunde man inte gå. Inte ett enda steg. Man kan dö då. För det var mörkt. Japp. Då dör man. Smack så är man stendöd. Om man inte går i skänkelvikning in i hörnet och är så fokuserad på att gå emot matttes hand att man bara råkar hamna där. Då är man imun och kan inte dö. Hmm ja, fuxar och logik är liksom inget som passar ihop tydligen. Vi skrittade iallafall fram läänge. Kanske onödigt länge men jag ville värma ooordeentliiigt. Ställa, böja, korta, länga. Fast hela tiden på rätt långa tyglar. Glad Miss Day, matte håller inte i onödan och kniper inte med benen. Pust och stön så mycket spänningar som släppte nu. Rullade igång i en stor luftig trav, fint stöd, lite kinkig i ena sidan. Men över lag väldigt positiv och arbetsvillig och jag njöt varenda sekund. Massa massa beröm och klapp och oj så duktig fux och oj. Var verkligen helt förvånad, hon var som smör i hela kroppen och svarade på minsta minsta lilla. Hon var inte stel, stressad eller arg utan hon bara flöt på och även om hon inte orkade bära sig ordentligt så gjorde hon verkligen sitt bästa.

 

Jag fick också nån slags ahaupplevelse om hur det ska kännas när man rider. När skjutet kommer bakifrån och de landar sådär fjäderlätt i handen. Då vill man bara ställa sig upp i sadeln och köra upp näven i vädret och kasta hjälmen (som jag inte hade, fy skäms på mig) åt helvete och köra ärevarv á la Rolf-Göran Bengtsson. Så stolt och lycklig över min lilla varelse och ser nu fram emot att sakta men säkert få henne lite igång, så länge hon är nöjd med det dvs. Det är så förbannat skönt att ha min andra halva hemma, så tryggt att stå i stallgången med hennes huvud på min axel och få pussa på henne när hon står och halvsover. Det är så stort att den där hispiga lilla fuxtanten med nerverna på utsidan och den lilla hjärnan längst ut i svanstippen har valt mig. Lilla mig. Av alla. Så valde hon mig <3

 

Slänge även upp en något motvillig och förskräckt Helen på Miss Day. Hon har ju bevittnat mig och min lilla fux i våra fighter och även när fröken fux varit på bushumör. Typ idag när vi skulle galoppera i hennes "svåra varv" och Miss Day ville göra en ny gångart som heter bocksprång. Upp med huvudet och nej nej jättebroms. Då blev hon sur på mig och skuttade iväg i små glädjesprång. Tokhäst. Men hon var snäll när det inte var jag som vet hur man hanterar fuxdamp som satt på och det var kul att se dem tillsammans :)

Nu ska jag sova, så gott jag kan med tanke på att min hals känns som om jag svalt ett helt rivjärn. Sov gott! 

 

 

Ibland så får man skrika.

Idag har jag skrikit. Rakt ut. Ni vet sådär i ren frustration? Så skrek jag. Bloggen har stått stilla dels för att jag jobbar som en tok och när jag inte jobbar är jag i stallet. Sova och äta får jag göra något annat år, typ. Efter Miss Days skada så kände jag att det fick vara nog med sjukdomar och händelser på mina små fuxar. Åhå så fel jag kunde ha. I onsdags kastrerade vi min lille Yummie (aka DumDum) för att han inte kunde bete sig som ett djur. Han blev ett riktigt litet monster helt enkelt. Att kastrera en 7-årig hingst är ganska riskabelt, har man otur så sitter sädesledaren långt upp i magen och då kan det vid en eventuell infektion sätta sig i magen på de små djuren. Vi kände att det var en risk vi fick ta, för hans del och för de andra hästarna. För det brukar ju gå bra. Brukar. Det känns som att all dålig karma i världen råkade fasta just hos mig. För hos mig gick det inte som det brukar...
 
 
Lilleman med bara en testikel kvar.
 
Torsdagen gick bra. Liten blödde men åt och promenerades som vanligt. Lite svullen och uttråkad men tempen låg normalt på 37.5. Skitbra, this is looking good! Fredagen fortlöpte också utan större problem. Han var ute och promenerade, var glad och åt som vanligt. Pratade med hästkompisarna och stökade runt. Tempen låg på 38.1 och jag kände att vi kunde vänta lite. Han hade ju trots allt precis rört på sig och var lite varm. Dessutom var det bara 0.6 grader, inte akut. På lördagen hann jag äntligen åka till huset och hämta stolp till staket så han kunde få en sjukhage med kompisarna och komma ut precis som vanligt. Han blödde dock fortfarande men var piggelin och åt som en gris, nemas problemas. Han fixar det här!
 
Nope.jpg, på lördagen inträffade det som inte får inträffa, nedan ser ni ett inlägg från min FB:
 
 
 
 
Ponny fick feber. Jättemycket feber. Jag ringer alla veterinärer jag tack och lov har numret sparat till och får tag på jourhavande veterinär som SKRATTAR i örat på mig. Det var ju inte så farligt. Äter han? Tror du han har kolik? Tror han kan vänta tills imorgon. Min magkänsla blir arg, säger till huvudet att inte snällt nicka och tycka att veterinären förmodligen kan sin sak, tittar på hästen och magen säger nejnejnejnej. Skriker i falsett tillbaka att ponnyn står och skakar, svettas så det rinner floder och vägrar äta. Veterinär tycker fortfarande att det kan vänta. Mordhotar Herr.Vet i huvudet och skäller tills han ger med sig och kommer ut. Det var visst rätt illa, han måste helt klart få penicillin och metacam i blodet. Genast. Svullen är han också. Ville skrika "MEN JAG SA JU DET" men hejdades av någon slags inre lugn som sa åt mig att bete mig. Lite iallafall. Nu har han iallafall fått penicillin och ska ut i hagen imorgon om han mår bra. Okej. Ingen feber på söndagsmorgonen, ut i hagen hej och hå. 
 
Kommer till stallet idag och möts av en glad liten fux och en arg stor fux. Mutade den stora pitbullsfuxen med pepparkakor så hon lät mig gå in i hagen till den lilla. Mockade hage. Liten fux åt. Suck, pust och jippi. Det blir nog bra det här.
 
Hahnej.png. Liten kommer in, pillar lite i sitt hösilage. Ställer sig i boxen, stön stön livet är trist. Får spruta i halsen med penicillin, fick muta med morötter. (Tips till alla er med fuxar, mutor funkar skitbra. Jag lovar!) Sprutan klar, alla hästar inne nu åker vi hem och äter smile smile. Går förbi liten fux för att pussa hejdå. Nejnej i magen kom tillbaka, ser lite svett på bogen. Tar temp. 39.2. JÄTTEKUL. Panik, ringer veterinär, får en liten stroke under tiden, kissar nästan ner mig för onepiecens knäppe fastnar. Veterinär vill att vi ska öppna såret med handskar och sprit. JA MEN VA BRA, har ett helt lager med sådant i stallet. NOT. Letar fram kompresser, och jodopax. Mamma galopperar in med förbandslådan från bilen. Super bra! Fler kompresser, handskar och sånt där förstahjälpenjox fortfortfort. Spraya liten så han rann i jodopax, försöka torka av och öppna lite på kanten av såret. Arga fuxbakben som sparkar i ansiktet, gnugga gnugga sår (fast inte för hårt). Veterninär Szimone till räddning!  Veterinär hör av sig igen, symptomen visar på ödem. Jippi. 
 
Så det blir helt enkelt att ringa veterinären imon IGEN (5:e gången denna månaden, hejdå julklappspengar :D) och så får hon komma ut och dränera. Blir det inte bra då blir det klinik och pilla upp och tömma ut allt och sen mera penicillin. Bankar. Huvudet. I. Skrivbordet. Slutaslutasluta. Laga min häst och så får det vara bra sedan. Okej? Tack på förhand. Mvh sjukdomstrött hästägare. 
 
 
 

Nästan minus en blev två.

Har velat blogga hela tiden de senaste två veckorna. Om Miss Days flytt, om min flytt, om hennes nya kompisar, foder, resa dit osv. Men det har liksom inte blivit av för just när jag trott att min uppförsbacke jag skrev om i förra inlägget har börjat ge med sig lite så kommer det en eller flera saker och boxar mig i ansiktet så jag halkar ner en bit hela tiden. Men på två ynka veckor har det hänt extremt mycket iallafall. Ska försöka förklara relativt kortfattat om hur jag nästan miste min fina fux och varför det nu står två rödtottar i stallet med mitt efternamn i ägarbeviset. Vill förvarna er som är känsliga att bläddra förbi den första delen även om jag inte kommer lägga upp speciellt hemska bilder. Tänker bespara er den fastetsade bilden i mitt huvud också.
 
Hur som helst så råkade min lilla fuxflicka ut för en hemsk olycka när vi skulle lasta henne. Tänker inte gå in på detaljer men lite för många lade sig i mina sätt att lasta henne och hon slet sig och skenade rakt in i en väg, slog omkull och rev upp sig samt välte över en fyrhjuling och skenade runt som en tok. Hon är redan triangelmärkt och har lite ont här och var och jag kan ju säga att det var en hemskt otäck händelse. Var helt säker på att hon skulle dö framför mina ögon.
 
 
Print från min DV. Men den dumma fuxen överlevde, hon klarade sig utan en enda skråma faktiskt och nu valsar hon runt i hagen med sina nya kompisar. Helt galet pigg har hon varit idag faktiskt. Som en jävla raket. Förmodligen för att hon är livrädd för sin nya hagkompis. Minns ni min lilla Yummie? Han har varit utlånad på foder. Tills igår då jag bestämde mig för att det var nog med galenskapen och hämtade hem min lilla minifux. Och vips så står där två fuxar i hagen som tillhör mig. En liten och en stor och det är så mysigt, känner mig så hel igen.  Precis sådär som jag minns honom är han inte riktigt men det kommer nog nu när han är hemma och få kärlek och massa mat. 
 
 
 
Lille Yummiebollen låg ner och sov när jag kom i morse. Så himla söt <3 Tanken var att han skulle gå med Miss Day i en hage idag men Miss Day hade spökdag med dumma fuxtankar och det kom inte på fråga. Hon skulle gå med sin nya flock så hon fick gå in igen. Vi tänkte då att Yummie skulle gå själv men även han han hade dumma fuxtankar och smet under staketet och in till sina nya kompisar. Sen rullade han sig 20 ggr så han såg ut som en vandrande geggpöl när han kom in. Jättekul för mig att borsta imorgon..! Nu ska jag strax krypa till sängs och tagga jobb imorgon på förmiddagen. Sen på eftermiddagen ska jag försöka rida den stora fuxen lite så hon kan få komma ner i varv och andas lite för just nu är hon som ett asplöv på speed. Sedan ska den lilla få på sig sin sele igen och så småningom får han harva ridbanan. 
 
Jag har förresten flyttat, till en ny jättefin lägenhet där jag stormtrivs. Glad!
 
 
Godnatt :)

 
 

En resa i uppförsbacke går alltid långsamt.

Som rubriken lyder, en resa i uppförsbacke går alltid långsamt. Eller iallafall långsammare än om det varit nedförsbacke. Man får kämpa och ta i, försöka vila så gott man kan i vägkanten och sedan tuffa på igen. Det är inte lätt och man blir minst sagt frustrerad när man försöker blicka framåt och man bara ser mer upp. Jag är en såndär människa som brukar tycka om uppförsbackar eftersom man aldrig vet vad som väntar i dalen på andra sidan. Om man inte hamnar i min nuvarande uppförsbacke som luftar jättebrant och när pauserna blir för långa och man överväger att vända och gå tillbaka fast man inte kan. Idag är min backe extra brant, bergsklättring i 90 graders vinkel ungefär. Jag är sjukt höjdrädd och har fastnat lite i min backe för ju längre jag klättrar ju längre har jag till marken igen. Dessutom envisas massa andra irriterande faktorer med att dra lite i mina armar och ben så jag måste hålla fokus för att hänga kvar mitt i allt klättrandet. Nu råkar jag vara ganska dålig på metaforer men jag tror att en del av er kan känna igen sig lite iallafall. Om inte får ni gärna låtsas, tack på förhand. 
 
Men en backe som jag klättrar i lite parallellt hela tiden som stundtals är lite snällare mot mig är hästbacken. Jag har ju som sagt fått tillbaka min älskade fux. Linn skrev i sitt inlägg Huvudet i sanden om den där känslan när det säger klick. "Det var bara den där känslan när jag såg honom, när jag kom in i stallet och kände hans energi. Den här hästen är fantastisk, det kände jag direkt. Eller, fantastisk för mig. Det liksom klickade. Klick! Och så var jag fast. Jag åkte hem och funderade, jag funderade och funderade. Nej. Jag skulle inte kunna ha någon annan häst. Jag skulle absolut älska den. Men jag skulle faktiskt alltid påminnas om Blidfari." om man ska vara helt ordagrann. Så var det när jag först träffade Miss Day. Fast mest sa det klick i min nacke när hon slängde av mig på provridningen och jag blev aldrig lika rörlig i nacken så på två vis sa det klick och jag var fast.
 
 
Jag och Miss Day 30:e December 2011
 

Min lilla häst klampade tillbaka in i mitt liv väldigt hastigt, triangelmärkt, halt på alla 4 och väldigt väldigt mager. Undernärd skulle vissa säga eftersom hon i grunden är en väldigt grov häst. Jag har nu under alla dessa månader kämpat som en tok, matat för mitt liv, älskat henne så mycket att hjärtat gjort ont, promenerat och skrittat, haft ute hovslagare, haft specialskor, matat lite till och bara väntat och väntat och väntat. Och nu börjar jag få ett bra resultat, ett hållbart resultat som jag kan jobba vidare på. Och bra ska det blir, helt otroligt bra faktiskt. För jag har bestämt så och lovat min lilla fux det och sist jag lovade henne något så slog det in även om det tog lite tid. Tänker iallafall introducera er lite i starten på hennes hemkomst denna veckan så ni har lite kött på benen och förståelse tills jag kan börja uppdatera igen. 
 
 
 
 

Gult är fult!

För ett tag sedan fotograferade jag min stallkompis och hennes häst Diamant. Har inte hunnit göra alla bilderna förrns nu så tänkte dela med mig lite av den vita hästen bland de gula löven. Gult är visst inte alltid fult! I övrigt har jag för dagen inte så mycket att blogga om då hästfronten står stilla fram tills att jag kunnat flytta min häst så både hon och jag kan trivas och må bra tillsammans. Men det sker i helgen och efter det lovar jag både bilder och inlägg på och om min fux!
 
 
 
 
 
 
Hoppas hur som helst att ni hade en lugn och skön måndag och att er tisdag inte varit lika regnig som min! Liten och väldigt arg nakenfis hälsar han där uppe att det kan sluta vara så blött, han tycker inte om att vara blöt om tassarna! 
 
 

Borta bra men hemma bäst, även om man inte kan ringa.

Howdy! Är nu hemma efter en superkul helg i Stockholm hos Linn och henns familj. I Vita Huset är allt galet, upp och ner och överallt finns två och fyrbenta. Tror att både jag och Crash uppskattade att komma iväg ett litet tag trots att jag tappade bort min älskade iPhone och nu snällt får vänta tills polisrapport och annat jox har dykt upp i mitt hem så jag kan få en ny... Crash har förresten vuxit upp och blivit en stor fin hund. Hela 9 månader faktiskt. Fast Crash tycker inte att han är stor utan fortfarande jätteliten för det är läskigt att bli ensam utan mamma och nya hundkompisar kanske äter honom. Fast ibland glömmer han det där och är stor och busig ändå, speciellt när han hittar på sattyg i mitt rum och hämtar små skruvmejslar, bh:ar, gerbilernas bananchips eller nått annat kul man kan tugga på och därför har hans smeknamn blivit "Skräpet"  så ni inte blir förvirrade om det finns i någon mening :]
 
När vi var i Vita Huset passade jag och Felicia på att ta lite bilder på Crash och hans syster Snö. Mamma Saga och faster Luna var med på ett hörn de också och här kommer lite fina bilder jag tjyvat av Felicia. 
 
 
Jean Dark Crash! Boom! Bang! - 9 månader
Är han inte världens finaste? <3
 
 
 
Jean Dark Crash! Boom! Bang! - 9 månader
Tungan rätt i mun, eller hur var det Skräpet?
 
 
 
Jean Dark Crash! Boom! Bang! & Sun-Hee's I'm A Marionette 
Crash och mamma Saga i matchande overaller, syns ju vem Crash är son till Iallafall ;]
 
 
 
Jean Dark Crash! Boom! Bang! 
Sun-hee's I'm a Marionette
 Jean Dark Lady In Red 
Jean Dark Chiquitita
Crash, mamma Saga, faster Luna och syster Snö. En fin skara med världens trevligaste hundar <3
 
 
 Minns ni den här bilden? Dessa är de första bilderna som tagits på Cras och de första bilderna jag såg på honom, Min lilla prins <3
 
Och stor har han minsann blivit! Saknar min pyttebaby <3
 
Ska inte tråka ut er med fler hundbilder idag, det är ju en dag imorgon också ellerhur? ;] Ha en fortsatt trevlig kväll allihopa! 
 
 

En sentimental kväll i Vita Huset

Ibland känner jag mig som världens sämsta människa. Sitter i Linns rum och är ledsen över min borttappade telefon som förmodligen ändå kommer hittas imorgon när jag tar mig samman för att läsa de sista bitarna jag inte kunde läsa innan i Jeanett Lemmeke's sista blogginlägg som heter "Hej, Jag heter Blixten" (som ni kan läsa här http://kenneljeandark.blogspot.se/2013/10/hej-jag-heter-blixten.html) Jag och Linn växellipar lite över att Juliett inte finns längre och trots att hon inte var min egna familjemedlem så fick jag följa hennes dagar via Linn hela tiden. Hennes baby, Julietts alltså står där nere i vita husets lilla stall och väntar på att jag, min nakenfis och Linn ska gå ner och mata honom med hans babypellets innan det är dags att sova. Men hans mamma är inte där, hon kan inte mata honom, pussa på honom, värma honom och säga att det mörka i stallet inte är farligt. För hans mamma har flyttat långt bort. Riktigt långt bort, ända till Nangijala faktiskt och lilla baby Blixt står fortfarande och väntar på att hans mamma ska komma hem. Nu måste jag lipa lite till och rota fram mina strumpor som Crash och Samson kastat runt i hela Linns rum så vi kan gå ner till den lilla och tala om för honom att hans mamma visst är där, fast hon syns inte lika bra bara. Jag önskar så av hela mitt hjärta att vi kunde gått ut och letat efter Blixtens mamma och sedan kommit tillbaka med henne till honom, precis som vi förmodligen kommer göra med min mobil. För jag vet hur ensamt det kan vara utan sin mamma även om man har andra människor omkring som älskar precis lika mycket som en mamma gör. Men det blir aldrig samma sak...

 
Juliett och Blixten, innan mammahästen flyttade iväg. Vila i frid lilla fuxen <3
 
 

Det finns tid för allt, ibland, om man hinner...

Imorse fick jag frågan "bloggar du fortfarande?". Har de senaste dagarna faktiskt kollat in på bloggen, kliat mig i huvudet och funderat på om jag har tid. Har jag det? Egentligen har jag massor att blogga om, saker som inte kommit ut här. Som att jag flyttat från hus och stall, djur och familj, sålt mina shettisar och börjat jobba. Mitt i allt detta fick jag hem Miss Day igen, ni vet den stora fuxen jag skrivit om ibland. Jag lovade ju att hon och jag skulle ses igen och det gjorde vi. Fast inte som jag tänkt mig men det är liksom inte relevant längre för även om hon är trasig och ful med stripigt hår så är det min fina fux med den lilla hjärnan och det stora hjärtat. 
 

Här är hon och jag under en fotografering. Det känns så fint att sitta på henne igen, som att jag alltid suttit där uppe. De åren vi varit ifrån varandra existerade liksom inte så fort hon klampade ut ur transporten för då var det hon och jag igen. Alla hennes ansiktsuttryck, hennes små suckar när hon tycker jag är apjobbig och kan dra åt gödselstacken, hennes stora bruna ögon som kan se in i mig fast jag försöker hålla henne borta (lite iallafall) och hennes stora alltid matkladdiga mule var så välbekant. Och jag är så otroligt glad att hon är tillbaka och därför känner jag att ni som inte är med på Dayviews kanske också vill läsa om vad vi hittar på hela dagarna när vi kämpar oss framåt tillsammans. 
 

Jag och Miss Day hälsar er välkomna tillbaka till Ponnysize (även om vi inte är ponnysizeade längre) och hoppas att ni läser lika flitigt som innan. Ska även försöka sparka Linn lite i rumpan (bokstavligt talat då jag och lilla Crash som inte är så liten längre är i Vita huset på besök just nu) och se om inte hon också kan skriva lite. Även hon har mist en liten och en ännu mindre har fötts!   
 
 

Huvudet i sanden

Hej jag är en struts.
Jag lever med huvudet i sanden.
Nej jag är inte rädd, jag bara har gjort det ett tag nu.
Och då är man ju en struts. Verkligen inte en mullvad eller något liknande. Struts. Därför har jag varit borta och ni har inte hört av från mig.
 
Jag har haft mycket att tänka på, mycket att göra. Mycket skolarbete framförallt. Tänka mycket med jobb och pengar. Men framförallt. Vad göra? Vad vill jag och vad känns rätt?
Det gäller självklart valet i att köpa häst. Det finns så många fantastiska hästar! Och det finns så många åsikter. Många vill ju så gärna lägga sig i mitt val. Vad jag bör tänka på mm. Det är helt okej, till en viss gräns.
Och nu har jag bestämt mig. Jag bestämde mig för Blidfari. Det var bara den där känslan när jag såg honom, när jag kom in i stallet och kände hans energi. Den här hästen är fantastisk, det kände jag direkt. Eller, fantastisk för mig. Det liksom klickade. Klick! Och så var jag fast. Jag åkte hem och funderade, jag funderade och funderade. Nej. Jag skulle inte kunna ha någon annan häst. Jag skulle absolut älska den. Men jag skulle faktiskt alltid påminnas om Blidfari. Det är lite som med Florida. Jag älskar älskar älskar henne! Men jag fastnade så för Feather. En häst jag inte kunde få, hon hade också det där klicket som jag kände med Blidfari. Klick! Tänker jag på miniatyrhäst, då tänker jag först och främst på min lilla Florida, jag tänker på Juliet. Och sedan kommer lilla Feather, sammanlänkad med dessa tankar.
Så jag meddelade ägaren att jag ville ha Blidfari. Och jag satt som på nålar, tuggade naglar och slet hår när han veterinärbesiktigades. Vilket jag inte hade behövt, han gick igenom UA, dock med en liten kommentar om att han har haft pälsätare.
Förhoppningsvis åker på söndag, sover på ett hotell, hämtar honom på måndag och bilar hem till Stockholm. Förhoppningsvis, om vi inte stöter på några problem. Förhoppningsvis står jag här om mindre än en vecka, med min egna islandshäst. Min dröm. Något jag är så glad över, jag vet inte vart jag ska ta vägen. Något jag nog aldrig kommer förstå. Lite som med Florida och Juliet. Kunde inte förstå när dom trippade in på vår tomt, in i vårt lilla stall, att det här är våra hästar. Jag kan knappt förstå det nu heller. Två små hästar. Våra.
Helt fantastiskt! Gud vad jag är glad och vad jag älskar hästar!
Stort stort TACK till främst världens bästa Mamma och Pappa som gjort detta möjligt, som stöttade mig och väckte min vilja. Det behövdes för att jag skulle få till det här! Sedan stort tack till Szimone, utan dig hade det varit svårt att träffa Blidfari! Stort tack till Lena och Jessica, som gör det möjligt med stallplats! Och till sist, stort tack till Peter, världens bästa pojkvän, som accepterar detta vansinne ;)<3
 
 
 
 
 
 

Den nya Jesus.

Var hälsade kära medmänniskor, jag är Jesus Jr som återuppstått från de döda! Ah eller kanske inte men hejsan hoppsan här är lilla jag igen! Linn är superduktig som uppdaterar och jag far mest runt som en flipperkula överallt. Jag har hämtat valp, kastrerat en av hästarna, skolan hit och dit och fram och tillbaka och upp och ner. Under påsklovet har jag bara varit hemma tre dagar så har inte haft något kul att uppdatera om alls och kände därför att jag inte tänker tjata på er i onödan. Ja tänka sig så nobel jag är ibland! :) Vill därför önska alla en Glad Påsk i efterskott, hoppas ni fick tonvis med äckligt påskäggsgodis.
 
 
 
Cadillac af Lindhaga
 
Cadillac har som jag skrev blivit kastrerad nu och jag har fått en häst som jag inte riktigt vet hur jag ska beskriva. Han har gått från livrädd till helt okej och är nu ganska gosig och framför allt supersnäll mot Yummie, det värmer mitt mammahjärta att stå och kika på mina fuxar när de äter sida vid sida. Men han har också lugnat ner sig allmänt och följer istället med ut i skogen och busar. När Linn var här för att kika på Blidfari så tog vi en kväll då det var fint väder och släpade ut mina små hovdjur ut i skogen så de fick röra lite på sig. Sedan fick de busa och hoppa över lite rishinder som jag slängde upp. I vanliga fall hade han varit jättenegativ och inte velat alls men han hoppade som aldrig förr och bjöd till och med på ett par små små bocksprång, det har aldrig skett innan. Han har inte ens kastat lite på huvudet.
 
 
 
You're Mine vd Groenkamp 
 
 
Yummie var också med, han fick Linn busa med och tja vad ska man säga om mitt lilla djur? Livsglad som alltid, skuttade runt som en tok och bockade åt alla håll och kanter. JÄTTEKUUUUL :D De har varit så trevliga på sistone, speciellt Yummie. Nu när han slipper ha en Caddy i hasorna som vill tugga av hans strupe så är allt plötsligt så sjukt kul. Är så glad att jag valde mina två små prinsar!
 

Jean Dark Crash! Boom! Bang!
 
Har ju ett annat litet monster också, ett monster som börjar bli ganska stor nu. Världens finaste monster för den delen också. Min lilla nakenhundsvalp Crash! Förstår inte att jag väntade så länge på att skaffa nakenhund.. Har kikat på dem länge, pluggat på om dem och mer eller mindre anfallit alla jag sett på stan. Men nu har jag min alldeles egna nakenfis och jag hade inte kunnat önska mig en bättre hund. Jättelyhörd, arbetsvillig och positivt till allt. Mitt liv är faktiskt ganska så väldigt okej just nu.
 
Hoppas ni andra har det lika fint :D 
 
 

Blidfari

 
Det här är Blidfari. Han är en islandshäst som bor i Jönköping, i närheten av Szimone. Blidfari betyder Han med mjuk gång.
Honom ska jag åka och hälsa på i början av april. Eller rättare sagt fredagen den 5:e april. Jag ska se vad han är för en individ, se hur han fungerar och självklart ta några bilder. För det måste jag ;)
Jag ska köpa en islandshäst. Det är helt knasigt. Orden känns fortfarande overkliga. Men de är alldeles sanna. Och Blidfari är den första lilla hästen jag ska åka och titta på. Han är nyligen inriden, så han kan bära sin ryttare, han förstår framåt, stanna, svänga. En femgångare född 2008. Mer än så vet jag inte riktigt. Det får jag väl veta sen. Just nu är jag bara glad. Jag hoppas att jag kommer gilla honom, utifrån vad jag har hört verkar han passa mig jättebra :) Vi får se!
 
 
 
 

En släkting till familjen

När jag så tidigare bläddrade runt bland alla dessa saddlebred hästar, så snubblade jag över en bild som jag känner igen. Jag sökte bara på "American saddlebred" på google. En av bilderna som dök upp var dessa:
 
 
Någon som känner igen hästen? Jag blir förvånad varje gång folk inte känner igen bilden, för det känns som om det är den enda bilden jag har sett sedan jag började använda google!
Hur som helst, så fick jag reda på en rolig sak när vi hälsade på våra blivande små hästar i Danmark, alltså när vi tittade på Juliet och Florida, så visade det sig att Juliets farfar är hästen på bilden!! Boones Little Buckaroo heter han, är 30½ inches hög, född 1978 och avled tyvärr 2011. Ingen dålig ålder må jag säga! Ingen dålig häst över huvud taget! Han har många fina avkommor och barnbarn efter sig :)
Lägger in några fler bilder på vår fina "släkting" som jag haffade från google, de första bilderna som dyker upp när man söker på hans namn.
 
 
 
 
 
Jag har minsann varit förtjust i honom sedan första gången jag såg honom! ^^

Skulle vara kul att ha..

Som vanligt satt jag och pluggade. Och tröttnade. Och började bläddra bland youtube videos. Om hästar då, såklart. Det gick lite från en kille som diskuterade olika händelser ur hästens perpektiv och den dumma människans (http://www.youtube.com/watch?v=t87dPomUanc), till dom videos han behandlade, till lite skuttande föl, till skuttande bushästar i hagar, till stora ardennerliknande hästraser, shirehästar, till andra rashästar; lippizzanare, araber, akhal teke och till sist ramlade jag över en american saddlebred video.
Det är hemskt det dom har gjort och gör mot american saddlebred-hästarna. Jag får ont i magen, ont överallt, det är sinnessjukt!
Men trots allt är det fantastiska hästar, vackra hästar, snälla, tålmodiga.. Och jag kom på att det skulle vara otroligt kul att rida eller ha en sån häst! Jag som är så insnöad på islandshästar och deras gångarter! American saddlebred är en hästras som också har 5 gångarter, fast mycket större än islandshästen. Nu vet jag ju inte alls hur denna häst är att rida, men jag antar att den lutar åt islandshäst-hållet. Fast mycket större och längre, sen om den besitter samma go och tänk som islänningarna gör, det vet jag inte. Man kanske ska se sig om efter en american saddlebred-turridning, det hade varit otroligt kul. Vart finns såna?
Tänker mig själv i framtiden, med min islandshäst, för en sådan skall jag försöka införskaffa någon gång (och Peter har godkänt det, så länge vi bor någonstans där han har bra nätverksuppkoppling), och kanske en american saddlebred. Två fina gångartshästar :))
Häftig film med en, ja, vet inte vad det är. Men en gångarthäst som jag snubblade över och som fick mig att tänka på american saddlebred: https://www.youtube.com/watch?v=8Fu9FjiE5Ng
Och några fina saddlebreds som visar upp sig: https://www.youtube.com/watch?v=NwdaCZFc2_g
Fint :D Dom här hästarna är showhästar, ja, men jag tror inte att dom är plågade. Det är stor skillnad på hur dessa rör sig och "de andra". "De andra" nästan sitter på bakdelen och lyfter otroligt ansträngt på de misshandlade frambenen. Dom här rör sig lätt och smidigt, som islandshästarna. Sen är dom ju som sagt, showhästar, de har troligen väldigt fin stam och är högt bedömda. Hade jag haft en hade det inte alls varit en på samma nivå, utan en som ser mer ut som en "vanlig" häst. Dom här utmärker sig ju en del i sin extriör, eller vad tycker ni?
Bild från
http://debatos.com/img/frontend/subjects/f/f4/f41/f41d7cddbbdad2f26df0b1bf708f0ec7a8e6e5ae-800x800.jpg
 
 
 

CSN med koll

Här om dagen var jag tvungen att kontakta CSN. Så jag gjorde det, via datorn. När det var klart skulle jag vänta på ett brev, vilket jag skulle skriva på och sedan skicka tillbaka.
när brevet kom skrev jag på det och skickade. Därefter skulle jag få ett brev med ett beslut. När det äntligen kom, så var det fel. Det var samma brev som jag fick tidigare. Precis samma. Som jag redan skrivit på. 
Nu har jag skrivit på det igen. Ska sätta ett frimärke på det och skicka in. Igen. 
Imorgon ska jag ringa dom och fråga vad dom håller på med, vad som händer. Fick dom min underskrift?
vi får väl se. 
Nu är det brevpostning och bio med Peter som gäller. 
 

Några gångarter

Jag skriver islandshäst, tröttnar man får man väl låta bli att läsa, för jag tänker inte sluta. Jag brinner för islandshästarna, det är den bästa rasen som finns, tycker jag. 
Islandshästen har ju, som ni nog känner till, oftast 5 gångarter. En islandshäst måste inte ha fem, utan kan lika gärna ha fyra gångarter; skritt, trav, tölt och galopp. Det är aldrig så att en häst som har pass inte har tölt. Har en häst flygande pass så är den femgångare. Men den kan ha lite grisepass utan att ha riktig pass. Låter det krångligt? Haha ;) En sådan häst kallas en fyra och en halv gångare, 4.5, och jag älskar sådana hästar!
Såhär är det, en fyrgångare har närmare till trav än till tölt, och den söker sig gärna till traven. Får den inget bra stöd i trölten, blir det trav. Men den kan hålla tölten, risken, med för lite stöd, är att den blir travtaktig. Åt et här brukar vi skämta och säga att hästen har trav och tölt, och sjutton gångarter där emellan ;)
En femgångare däremot, har lättare för tölten än en fyrgångare. Om den söker sig till pass hellre än till trav, det är lite olika från häst till häst, vissa femgångare töltar i hagen. Låt oss säga såhär, att tölten ligger mellan pass och trav, precis innan traven kommer, där ligger tölten. En passtaktig häst behöver söka sig mer mot traven.
Alltså: 4-gångare = Lättare trav, 5-gångare = Lättare tölt, kan dock bli passtaktig.
 
Frostros som jag red där jag arbetade tidigare, hon var fyra och en halvgångare :)
 
Sen finns det ju, några av mina favoriter måste jag säga, fyra och en halvor. Dom där som inte har pass, men lite grisepass. De har oftast lättare än femgångare att få en ren och fin tölt, men de är (oftast) lättare att tölta med än fyrgångare. Sedan är det ju även så att islandshästen ska ha höga, fina lyft. Något femgångare ofta har sämre med än fyrgångare. Femgångarna påverkas av passen, som är en mer lång och marknära gångart; lång och låg. Det påverkar gången och man kan faktiskt se på vissa hästar att, den där, den har mycket pass i sig. Den får gärna låga gångarter i övrigt.
Det är så himla bra med fyra och en halvorna, de har lätt för tölt och har fyrgångarnas fina lyft.
Sen finns det ju självklart både fyrgångare och fyra och en halvor som har dålig aktion. Precis som det finns många femgångare med jättefint steg!
Men överlag, så är det så. Och det är så himla kul med gångarter! Men jag gillar fyra och en halvor ;)
RSS 2.0