Hej jag är en struts.

Jag lever med huvudet i sanden.

Nej jag är inte rädd, jag bara har gjort det ett tag nu.

Och då är man ju en struts. Verkligen inte en mullvad eller något liknande. Struts. Därför har jag varit borta och ni har inte hört av från mig.

 

Jag har haft mycket att tänka på, mycket att göra. Mycket skolarbete framförallt. Tänka mycket med jobb och pengar. Men framförallt. Vad göra? Vad vill jag och vad känns rätt?

Det gäller självklart valet i att köpa häst. Det finns så många fantastiska hästar! Och det finns så många åsikter. Många vill ju så gärna lägga sig i mitt val. Vad jag bör tänka på mm. Det är helt okej, till en viss gräns.

Och nu har jag bestämt mig. Jag bestämde mig för Blidfari. Det var bara den där känslan när jag såg honom, när jag kom in i stallet och kände hans energi. Den här hästen är fantastisk, det kände jag direkt. Eller, fantastisk för mig. Det liksom klickade. Klick! Och så var jag fast. Jag åkte hem och funderade, jag funderade och funderade. Nej. Jag skulle inte kunna ha någon annan häst. Jag skulle absolut älska den. Men jag skulle faktiskt alltid påminnas om Blidfari. Det är lite som med Florida. Jag älskar älskar älskar henne! Men jag fastnade så för Feather. En häst jag inte kunde få, hon hade också det där klicket som jag kände med Blidfari. Klick! Tänker jag på miniatyrhäst, då tänker jag först och främst på min lilla Florida, jag tänker på Juliet. Och sedan kommer lilla Feather, sammanlänkad med dessa tankar.

Så jag meddelade ägaren att jag ville ha Blidfari. Och jag satt som på nålar, tuggade naglar och slet hår när han veterinärbesiktigades. Vilket jag inte hade behövt, han gick igenom UA, dock med en liten kommentar om att han har haft pälsätare.

Förhoppningsvis åker på söndag, sover på ett hotell, hämtar honom på måndag och bilar hem till Stockholm. Förhoppningsvis, om vi inte stöter på några problem. Förhoppningsvis står jag här om mindre än en vecka, med min egna islandshäst. Min dröm. Något jag är så glad över, jag vet inte vart jag ska ta vägen. Något jag nog aldrig kommer förstå. Lite som med Florida och Juliet. Kunde inte förstå när dom trippade in på vår tomt, in i vårt lilla stall, att det här är våra hästar. Jag kan knappt förstå det nu heller. Två små hästar. Våra.

Helt fantastiskt! Gud vad jag är glad och vad jag älskar hästar!

Stort stort TACK till främst världens bästa Mamma och Pappa som gjort detta möjligt, som stöttade mig och väckte min vilja. Det behövdes för att jag skulle få till det här! Sedan stort tack till Szimone, utan dig hade det varit svårt att träffa Blidfari! Stort tack till Lena och Jessica, som gör det möjligt med stallplats! Och till sist, stort tack till Peter, världens bästa pojkvän, som accepterar detta vansinne ;)<3

 

När jag så tidigare bläddrade runt bland alla dessa saddlebred hästar, så snubblade jag över en bild som jag känner igen. Jag sökte bara på "American saddlebred" på google. En av bilderna som dök upp var dessa:

 

Som vanligt satt jag och pluggade. Och tröttnade. Och började bläddra bland youtube videos. Om hästar då, såklart. Det gick lite från en kille som diskuterade olika händelser ur hästens perpektiv och den dumma människans (http://www.youtube.com/watch?v=t87dPomUanc), till dom videos han behandlade, till lite skuttande föl, till skuttande bushästar i hagar, till stora ardennerliknande hästraser, shirehästar, till andra rashästar; lippizzanare, araber, akhal teke och till sist ramlade jag över en american saddlebred video.

Det är hemskt det dom har gjort och gör mot american saddlebred-hästarna. Jag får ont i magen, ont överallt, det är sinnessjukt!

Men trots allt är det fantastiska hästar, vackra hästar, snälla, tålmodiga.. Och jag kom på att det skulle vara otroligt kul att rida eller ha en sån häst! Jag som är så insnöad på islandshästar och deras gångarter! American saddlebred är en hästras som också har 5 gångarter, fast mycket större än islandshästen. Nu vet jag ju inte alls hur denna häst är att rida, men jag antar att den lutar åt islandshäst-hållet. Fast mycket större och längre, sen om den besitter samma go och tänk som islänningarna gör, det vet jag inte. Man kanske ska se sig om efter en american saddlebred-turridning, det hade varit otroligt kul. Vart finns såna?

Tänker mig själv i framtiden, med min islandshäst, för en sådan skall jag försöka införskaffa någon gång (och Peter har godkänt det, så länge vi bor någonstans där han har bra nätverksuppkoppling), och kanske en american saddlebred. Två fina gångartshästar :))

Häftig film med en, ja, vet inte vad det är. Men en gångarthäst som jag snubblade över och som fick mig att tänka på american saddlebred: https://www.youtube.com/watch?v=8Fu9FjiE5Ng

Och några fina saddlebreds som visar upp sig: https://www.youtube.com/watch?v=NwdaCZFc2_g

Fint :D Dom här hästarna är showhästar, ja, men jag tror inte att dom är plågade. Det är stor skillnad på hur dessa rör sig och "de andra". "De andra" nästan sitter på bakdelen och lyfter otroligt ansträngt på de misshandlade frambenen. Dom här rör sig lätt och smidigt, som islandshästarna. Sen är dom ju som sagt, showhästar, de har troligen väldigt fin stam och är högt bedömda. Hade jag haft en hade det inte alls varit en på samma nivå, utan en som ser mer ut som en "vanlig" häst. Dom här utmärker sig ju en del i sin extriör, eller vad tycker ni?

Här om dagen var jag tvungen att kontakta CSN. Så jag gjorde det, via datorn. När det var klart skulle jag vänta på ett brev, vilket jag skulle skriva på och sedan skicka tillbaka.

när brevet kom skrev jag på det och skickade. Därefter skulle jag få ett brev med ett beslut. När det äntligen kom, så var det fel. Det var samma brev som jag fick tidigare. Precis samma. Som jag redan skrivit på. 

Nu har jag skrivit på det igen. Ska sätta ett frimärke på det och skicka in. Igen. 

Imorgon ska jag ringa dom och fråga vad dom håller på med, vad som händer. Fick dom min underskrift?

vi får väl se. 

Nu är det brevpostning och bio med Peter som gäller. 

Jag skriver islandshäst, tröttnar man får man väl låta bli att läsa, för jag tänker inte sluta. Jag brinner för islandshästarna, det är den bästa rasen som finns, tycker jag. 

Islandshästen har ju, som ni nog känner till, oftast 5 gångarter. En islandshäst måste inte ha fem, utan kan lika gärna ha fyra gångarter; skritt, trav, tölt och galopp. Det är aldrig så att en häst som har pass inte har tölt. Har en häst flygande pass så är den femgångare. Men den kan ha lite grisepass utan att ha riktig pass. Låter det krångligt? Haha ;) En sådan häst kallas en fyra och en halv gångare, 4.5, och jag älskar sådana hästar!

Såhär är det, en fyrgångare har närmare till trav än till tölt, och den söker sig gärna till traven. Får den inget bra stöd i trölten, blir det trav. Men den kan hålla tölten, risken, med för lite stöd, är att den blir travtaktig. Åt et här brukar vi skämta och säga att hästen har trav och tölt, och sjutton gångarter där emellan ;)

En femgångare däremot, har lättare för tölten än en fyrgångare. Om den söker sig till pass hellre än till trav, det är lite olika från häst till häst, vissa femgångare töltar i hagen. Låt oss säga såhär, att tölten ligger mellan pass och trav, precis innan traven kommer, där ligger tölten. En passtaktig häst behöver söka sig mer mot traven.

Alltså: 4-gångare = Lättare trav, 5-gångare = Lättare tölt, kan dock bli passtaktig.

 

 

Sen finns det ju, några av mina favoriter måste jag säga, fyra och en halvor. Dom där som inte har pass, men lite grisepass. De har oftast lättare än femgångare att få en ren och fin tölt, men de är (oftast) lättare att tölta med än fyrgångare. Sedan är det ju även så att islandshästen ska ha höga, fina lyft. Något femgångare ofta har sämre med än fyrgångare. Femgångarna påverkas av passen, som är en mer lång och marknära gångart; lång och låg. Det påverkar gången och man kan faktiskt se på vissa hästar att, den där, den har mycket pass i sig. Den får gärna låga gångarter i övrigt.

Det är så himla bra med fyra och en halvorna, de har lätt för tölt och har fyrgångarnas fina lyft.

Sen finns det ju självklart både fyrgångare och fyra och en halvor som har dålig aktion. Precis som det finns många femgångare med jättefint steg!

Men överlag, så är det så. Och det är så himla kul med gångarter! Men jag gillar fyra och en halvor ;)

Idag när jag skulle mata hästarna så fick min katt Samson följa med.

Samson är en otroligt mörk och ståtlig chokladmaskad siameshane, med himmelsblå ögon. Han är importerad från Ungern och var tänkt att fungera som vår flashiga avelshane. Tyvärr blev han inte så fin som vi hade väntat oss, så vi tog en kull på honom, med vår fina Spöka. Det blev otroligt trevliga ungar, inte best-in-show-kvalité på dem, men trevligare katter får man leta efter! Det är någonting som är så otroligt bra med Samson, han är nog en av de trevligaste katter i hela världen. Man får göra precis vad som helst med honom och han är aldrig någonsin dum. Han älskar att vara med och hitta på saker, och han spinner absolut hela tiden i kontakt med människor.

Tyärr är det så att om man är hane hos oss, så får man inte vara ute i resten av huset, eftersom vi endast har honor, och det får inte bli några oplanerade barn!

Därför bor Samson just nu inne på mitt rum, och jag aktiverar honom lite nu och då, tills han har använts klart i aveln, då han ska bli kastrerad. Först då får han springa runt i huset :)

Idag var en sådan dag som han aktiverades, han fick ett koppel på sig (selen har försvunnit) och fick följa med ut till hästarna som skulle få sin lunch. Snön var jobbig att gå på tyckte han, men han travade ändå med mig.

Han såg otroligt skeptisk ut när vi kom ut till hästarna och han var inte riktigt nöjd när vi gick in i hagen. Han såg rent av helt plågad ut när jag hade gett hästarna mat och kollade så att hästarna mådde bra; rätt sittande täcken, kolla benen mm. Så jag satte upp honom på Florida, då fick han annat att tänka på, nu satt han helt plötsligt på en häst? En häst som stått i solen = varm och skön rygg! Så han blev lite förvirrad, han satt på en häst han inte gillade, men värme är det bästa som finns!

Han satt kvar tills jag var kvar, sprang sedan upp i huset och somnade direkt i sängen. Han har inte vaknat än ;)

Det är många som säger till mig att jag har minsann tur som så lätt får jobb.

Men det där, det tror jag inte på. Jag tror inte att det är tur att man fick ett jobb, det är någonting man får kämpa lite för.

Många berättar även att de inte kan få jobb, över huvud taget. Ingenting. Nada. Det är helt omöjligt, och därför har jag tur. Gud vad orättvist livet är!

Det tycker jag är orättvist. För majoriteten av dessa personer som säger detta till mig, de försöker inte få jobb. Och då menar jag att man måste göra mer än att skicka in ett CV. Om jag vill ha jobb, då går jag dit själv, till ex. ICA, jag ber om att få prata med någon som tar emot CV:n, och frågar vem jag ska prata med om jag vill ha jobb. Jag är glad och trevlig, jag lämnar CV:t och sedan går jag där ifrån. Får jag inget svar går jag dit igen, eller ringer och frågar hur det går. Varför?
Dels för att folk hellre anställer personer som visar framfötterna, som kommer fram och frågar efter jobb. Hur personligt är det att skicka iväg ett mejl? Hur lätt kommer man ihåg någo då, och hur bra intryck gör man egentligen?

Därför är det bäst att komma dit och fråga, anser jag. Och att följa upp, vara lite jobbig. Antingen får man ett irriterad nej, eller så säger dom ja. Det viktigaste är ju ändå att man får ett svar över huvud taget, så man slipper sitta och vänta i all evighet på ett svar som aldrig kommer.

En av de viktigaste sakerna också.

Du kan inte välja!

Du kan inte riktigt välja ditt jobb, inte ännu. Innan man har en ordentlig utbildning så får man nöja sig att arbeta i en random butik, McDonalds eller mocka hos grannen. Jag mockar hos grannen. Jag tar det jag får. Därför blir jag irriterad på personer som gnäller över att de inte får ett jobb, men så visar det sig dels att de inte söker ordentligt, men också att de inte nöjer sig med "vad som helst". Herregud, man kan inte arbeta som designer det första man gör! Det är inte bra att satsa på.

Nej, jag håller mig till skitiga boxar just nu, kanske ska bära lite lådor åt karamellkungen. Jag väljer inte. Säg inte till mig att jag har tur, om du inte försökt så som jag har.

Det var lite tips, tips till dom som vill ha jobb.

Det går faktiskt väldigt bra, med det mesta, just nu. Florida har fått vila i några dagar, och kommer så få göra ytterligare lite till, för att hon ska köras igång för utställning i sommar. Hon tycker inte alls att hon behöver vila, hon vill göra skojiga saker hela tiden. Så det är ju bra, att hon är arbetsglad. Jag vill gärna bibehålla den glädjen ;)

 

Förövrigt så har jag hittat ett nytt jobb, i ett annat stall. Jag kommer hjälpa till med allt som ingår, mocka, vattna ridhus, fylla på hö i påsar, släppa in/ut hästar och mata dom. Men det är en sak till. Det finns en liten tjej där som heter Tinkerbell, och hon behöver aktiveras, ut och gå och göra saker. Så henne ska jag också rida, lite när jag har tid. Och det ska bli spännande, hon är så himla fin!

Jag var faktiskt med när hon var väldigt nyfödd. Då kom jag förbi i stallet och hjälpte till att få ut den lilla, ca en dag gamla fölungen, ut i paddocken där mammadotter fick gå. Hon var så jätteliten, och nu är hon så jättestor!

Så detta ska jag varva med att ta hand om travhästarna och plugga. Sen ska Florida igång, och jag hoppas på att kunna skaffa en egen islänning en vacker dag :)

Det är jobbigt att vänta, jag avskyr att vänta. När man väntar känns det som om man väntar i all oändlighet. Och jag vill inte vänta. Men jag måste. Måste vänta. Egentligen väntar jag bara på ett brev, det säger inte så mycket, egentligen. Det ska jag öppna, skriva på, och skicka tillbaka. Jag ska skriva på att jag försäkrar saker och ting, eller egentligen bara de saker jag säger är sant. Och när jag har skickat in brevet, då måste jag vänta ännu lite till. Förhoppningsvis tar det ca en vecka max. Har jag otur tar det två till fyra. Då blir jag ledsen i ögat.

Men när jag har väntat och fått det där efterlängtade svaret, som jag nästan garanterat kommer få, så kommer ni få veta vad det gäller. Som ni säkert redan vet och har upplevt så gillar jag inte att avslöja saker i förväg, inte om de inte är hundra procent säkra.

Men så fort jag får veta, så får ni också veta.

Om dom är långsamma på att svara, då kommer jag dock inte orka vänta, utan kommer åka ner till Szimone i några dagar, och hoppas att jag fått svar när jag kommer hem igen.

Hej hopp jag är spänd!!

Igår när jag gick till skolan i Uppsala så trodde jag att någon hade dött, eller blivit mördat. Jag vet inte, men jag tänkte på alla de där morden och dödsfallen man sett på film. Och nu måste det ha skett något riktigt riktigt ordentligt, ett riktigt blodigt mord, för när jag kom upp vid Uppsala slott, så vimlade det av poliser. Polisbilar och ja, poliser i färgglada västar. Såg minst sju polisbilar åka förbi, när jag småsprang till min lektion. Fast jag hade gärna stannat, jag var väldigt nyfiken kan jag säga!

Väl framme, läraren var sen, vi diskuterade den muntliga examinationen som skulle hållas. Vi skulle presentera hur vi hade uppfattat två olika avhandlingar, som var sådär måttligt intressanta.

Men vi gled ju ändå (självklart) in på det som hände utanför. Varför var det ett sådant ståhej med alla poliser överallt? Vissa har ju turen att inte vara lika virriga som jag är, så dom hade faktiskt koll, och det var inte värsta blodiga mordet på Uppsala slott. Det var mycket tråkigare, nämligen Turkiets president som var på besök med sin fru. Exakt vad dom gjorde, det vet jag inte, men jag hörde att dom hade besökt Stockholm tidigare och var intresserade av att titta på universiteten.. Fast, tro vad man vill om det. Jag nöjer mig med att veta att Turkiets president var på besök och orsakade ett sådant ståhej i min annars så lugna vardag.

Någon som vet vad han gjorde här? :)

Jag lever det fattiga studentlivet. Det jag köper mest av och sparar mina pengar för, det är böcker. Riktigt tråkiga böcker. Känns kul att lägga pengarna på dom.

Så igår satte jag lite sprutt på pengarna och shoppade loss, fattig student-style! Och jag avskyr förövrigt att shoppa, men så länge det är på nätet, är det helt okej. Och det är alltid jättekul att shoppa till andra, inte kläder till mig själv. Nej, det ska vara grejer till Florida, till min dator, kamera eller till min lilla telefon!

 

Så igår var det min telefon som fick bli lite bortskämd, då jag köpte hela tre nya skal till den. Det är väl inte riktigt att shoppa loss, jag kan absolut köpa mer, men det är lite roligt att driva om det ;)

Hur som helst är jag jättenöjd med skalen, jag älskar blått och lila!

Facebook är bra, för det mesta. Det finns mycket bra saker, men även dåliga saker, precis som med allt annat. Några dåliga saker är när folk postar massa bilder på vanvårdade djur; "Gilla så kan den här vanvårdade, sönderslagna, raketsprängda hunden överleva, den har inga tänder och allt är bara åt skogen!", när det är så illa, då tycker jag att man kan ta bort ett djur. Det kommer aldrig bli återställt, och det har lidit så mycket, behandlingen ger extremt mycket lidande det också. Dessutom kommer hunden ha stora problem att leva i en familj.

Det finns även många i min ålder som är otroligt politiskt aktiva, och det är väl bra. Men jag vill inte ha det skyltat på hela min facebookvägg att dom är trogna socialdemokrater, moderater, centerpartiseter, håller med vänstern, miljöpartiet eller whatever! Jag bryr mig inte och vill inte veta, facebook för mig är en plats där man ska ha kontakten med vänner. Det är inte en sida där man ska diskutera sina politiska åsikter helt öppet på andras sidor. Vill jag veta vad ex. socialdemokraterna gör bra, då går jag in på deras hemsida!

Men för det mesta lägger man inte upp bra saker om sitt eget parti. Man lägger upp skit (rent ut sagt) om andras partier. Om någon sagt något fel, uttryckt sig dumt, står för något som kan vridas lite extremt.

Och då undrar jag, är det så man vill lyfta fram sitt parti? Genom att stå och smutskasta andra, nå berömmelse genom andras förnededring?

Är ni inte bättre än så undrar jag också. Har ni inget vettigt att stå för? Tydligen inget tillräckligt bra, eftersom man måste bete sig som man gör.

 

Detta fenomen är även mycket vanligt inom hästsporten, man ser och trycker ner andra, deras hästar och deras ridstilar, för att, jag vet inte, man kanske känner sig bättre själv då? Varför kan vi inte försöka öppna ögonen och samarbeta istället, lyfta fram det vi tycker är bra hos andra istället? Både ryttare och politiker och allt annat också, för den delen. Vi strävar ju egentligen efter samma sak. Politikerna arbetar för ett bättre Sverige. Vi hästmänniskor strävar efter en trevlig tid med våra hästar, och att förbättra allt för hästarna, våra bästa vänner. Det hjälper väl inte dem om vi försöker försämra läget för varandra?

Eller..?

 

 

 

Alla som rider vet hur viktigt underlaget är. Det är A och O, utan bra underlag kan man heller inte rida.

Men kan man få för mycket av det goda? Ja, självklart, enligt flera professionela ryttare och forskare, så är det så att man måste variera underlaget. För hur bra underlaget i ridhuset är, så är det inte bra att alltid, alltid rida där. Det är som att äta broccoli frukost, lunch, middag, även vid eventuellt mellanmål och kvällssnacks. Broccoli är jättenyttigt, men skulle man missbruka det så, så får man ett ytterst begränsat intag, man får inte alla näringsämnen kroppen behöver och man skulle definitivt tröttna på broccoli!!

Det samma gäller hästen. Enligt dessa ryttare och forskare, så är det bra att variera sig, rida på hårt underlag ibland, till och med asfalt, för att stärka hästens ben, men det betyder inte att man ska ha värsta passet på asfalt. Rid ut i skogen, låt hästen använda benen på flera olika sätt.

Det gäller även människor, folk som går inna i stan på platt mark hela tiden, de kommer få problem med ryggen eftersom ryggen inte får arbeta. Man måste komma ut i skogen och gå lite ojämt, så ryggen stimuleras.

 

 

Med islandshästar är underlaget extra viktigt. Vi som arbetar med gångarterna kan verkligen utnyttja underlaget till vår hästs fördel.

Rider du en femgångare, speciellt en med mycket pass och lite passtaktig tölt? Försök rida på lite mjukare underlag, så det blir lite segt för hästen att trampa, för hårt underlag rubbar hästen en aning och bidrar till mer passtaktig tölt.

Rider man en fyrgångare ska man försöka undvika att i alla fall tölta på för mjukt underlag, som en lite halvgeggig åker. Där kan man trava, annars kommer hästen få det riktigt jobbigt! Däremot är det bra för fyrgångarna att gå på lite hårdare underlag, det som triggade femgångaren till mer pass, det kommer hjälpa fyrgångaren till bättre tölt. Man kan testa tölta på asfalten, då hör man dessutom takten klockrent. Försök hitta ridbanor och ridhus som har lite hårdare underlag, istället för tjock, mjuk sand som passar bättre för den passtaktiga femgångaren.

 

Till sist kan man försöka bryta en passtaktig tölt med hjälp av böjda spår; volter och sperpentiner är några exempel. Här måste hästen börja arbeta mer med bakdelen. Ska man gå på en volt så måste hästens bakben arbeta mer runt varandra, inte korsa, men mer åt det hållet, vilket gör att den raka, stela passgången inte fungerar lika bra. Volter och serpentiner bryter alltså den passtaktiga gången och stärker en merfyrtaktig tölt.

 

Det var lite underlagstips för bättre tölt!

Jag försöker att inte bli beroende av saker och ting, för jag skulle aldrig vilja gå runt och vara riktigt grinig på morgonen för att jag inte fått mitt kaffe, alla bör flytta på sig tills jag fått det. Nej, jag vill vara glad och positiv utan kaffe! Därför dricker jag inte kaffe. Jag håller mig till te och apelsinjuice.

Jag röker inte heller, det kostar en massa pengar, man skadar sin egen kropp, förändrar rösten, luktar illa, listan kan fortsätta i all oändlighet. Framför allt blir man även grinig om man inte får sitt nikotin. Inte bra!

Men jag är beroende av några saker, dock blir jag inte grinig om jag inte får dom sakerna, i alla fall inte så att jag är otrevlig mot andra, jag kan absolut hantera mig själv.

Jag är beroende av hästar, ser jag en hästhage på promenaden, med hästar i, så måste jag kolla närmare på dom. Jag kan inte låta bli att kritisera hästarna in i minsta detalj när jag ser på film. Allt måste kollas! Och jag kan bli smärre deprimerad om jag inte får träffa hästar, lulla runt i stall och bara vara jag.

Jag är beroende av min dator, spel och min telefon. Men jag får inte abstinens om jag inte får sitta vid datorn eller spela spel. Så länge jag har något att göra, sitter jag och gör absolut ingenting kan jag få en väldig lust att spela, och om jag umgås med folk, så pratar jag gärna spel. Jag gillar ju spel, haha ;)

En annan sak jag är beroende av är lypsyl. Jag använder inte andra krämer, försöker låta bli, för man rubbar kroppens egna sätt att hålla sig fuktig, men trots det är min hud så väldigt torr. Speciellt mina läppar. Så lypsyl, ja det använder jag minst en gång varje dag. Det är mycket. Men jag måste! När vi är i Egypten behöver jag ingenting alls. Det är väl det torra vädret här i Sverige..

Hur som helst så råkade Peter få med sig min enda sista lypsyl hem när han var här senast. Och jag blir GAAAALEN! Det finns andra lypsyler här, men alla är rosa och har knasiga makeupämnen i sig, fuktar inte lika bra. Så jag blir lite ledsen i ögat.

 

Så kom jag på, här i min lypsyldepression, att jag har lypsyl! Den jag fick av mormor i julklapp.. En lypsyl jag aldrig testat. Så jag plockade snabbt fram den. Trots att den var lite speciell, minst sagt, så fungerade den! Och nu mår jag äntligen bra igen :]

Eftersom jag nu har slutat arbeta i islandshäststallet letar jag efter andra saker att göra, andra jobb, så jag kan få lite pengar. Dels har jag fått erbjudande att arbeta över påsklovet, hos Karamellkungen. Hahaa, jag ska äta godis tills jag spricker!

Nej det ska jag inte, jag ska bära lådor. Hjälpa till att åka runt till olika butiker och packa upp. Vilken tur att jag är sjukt bra på att bära lådor. Nästintill min specialitet. Näst efter att äta godis. :]

 

Annars har jag hittat ett litet minijobb hos en annan av våra grannar. Jag ska sköta in- eller utsläpp, och samtidigt mocka i deras tre boxar. Jag blev förvånad, för jag får nästan mer än vad jag fick tidigare. För att mocka två dagar i veckan? Känns väldigt bra!

Det är ju då travhästar, nu minns jag inte namnen på alla, men en hette något på J, det andra stoet hette Zerpa och valacken heter Zeppo. Jag var förbi igår och kikade hur allt gick till och hur jag skulle göra. Stoet på J var ute och arbetade, så jag kopplade inte riktigt hennes namn, hon var den sista hästen som jag lär mig namnet på nästa gång, typ. Stackars häst<3

För övrigt ville dom också väldigt gärna att jag, förutsatt att jag har tid, lust och ork att rida deras valack, Zeppo. Det får jag göra hur jag vill med, men det fick jag väldigt gärna göra, då han inte går just nu, men han får gärna bli lite riden. Ingen hinner.

Så jag är glad just nu :) Mer pengar till min planerade islandshäst som jag någon gång i livet måste ha, haha ;)

Sen är dom här tre hästarna jättegulliga, jag älskar att hålla på med hästar!

När vi var i Danmark och tittade på hästarna, så tyckte vi att Juliet vred så konstigt på sina bakpen innan hon lyfte upp dem. Inte mycket, men det syntes för det tränade ögat att hon hade ett lite annorlunda röreslemönster. Vi frågade förstås om det, och vi fick veta att hon har alltid rört sig så, men det är ingen fara då hon aldrig varit halt. Och det har hon inte heller och veterinärerna tyckte inte det var konstigt vid besiktningen.

Så fick vi hem vår lilla snedgångna häst ;)

Vi funderade inte mycket mer på det, hon var rask och kry, hade inte ett dugg ont, och jagade gärna Florida i hagen, haha.

Så var det dags för verkning. Vi har hittat en, verkligen, JÄTTEtrevlig hovslagare, som egentligen inte skor längre. Han skor sina egna och några vänners, och han tyckte det verkade bara roligt att sko våra små. Nästan som att hiva upp dom i knät och klippa lite. Fast vi verkar ju som vanligt, haha, inga hästar i knät ;)

Han såg också Juliets speciella gångstil, men i hovarna. Han kommenterade det inte så mycket, utan verkade på och allt gick bra. Vi tackade för allt, betalade och gick hem.

På hemvägen häpnade vi.. för vår snedgångna lilla häst, vart var hon? Nu hade vi två hästar som gick helt normalt som hästar ska. Tittade man riktigt, riktigt noga kunde man se vissa tendenser, hon har ju gått sådär hela sitt liv, det kan ju inte bara försvinna sådär. Men det märktes knappt alls längre.

Nu har vi varit där igen, och nu är Juliets sneda gång helt och hållet borta, och vi är så himla glada! Vi har hittat en fantastisk hovslagare!

Så ett tips till er som letar hovslagare, kolla efter sådana som skor travhästar. För travhästar är det jättejätteviktigt med hovarna, det måste fungera 100%, annars går det inte. Jag har upptäckt att dessa hovslagare ofta är hur duktiga som helst. Framförallt till islandshästar, som ju också är gångartshästar, precis som travare. Och nu till våra små ;)

Jag skrev tidigare att om man ska kritisera och diskutera inom något - anser jag - att man måste ha någon aning om vad man talar om, och även vara medveten vad man jämför med.

Ett exempel kan vara då man är på en hästtävling av något slag, exempelvis westernridning, varför inte en hingstvisning i westernridning? Så får det bli, vi är på en hingstvisning i westernridning och vi anser att den där första hästen som kom in, den var väl fin, men den var riktigt usen om man jämför med den andra som kom in. Vi själva kan knappt någonting om westernridning, men vi anser att vi ändå kan diskutera ämnet, för vi var på ett westernridläger för fyra år sedan, och har ridit några turridningar på westernhästar. Vi tycker även att dessa hästar överlag går väldigt dåligt, vi kan rida dressyr, det har vi gjort länge. Och det är svårt, westernridning är lätt. Det vet vi, för vi har ju faktiskt testat western.

Det visar sig att den första hästen är 4 år gammal, den vi tyckte var bättre var 12 år gammal.

Är det rättvist att jämföra dessa två hästar? Är det okej att jämföra den lilla, faktiskt väldigt otränade fyraåringen med den vältränade tolvåringen, som inte har några som helst problem att bära upp sig rätt?

Jag tycker inte det, självklart kan man säga att en häst är mer rutinerad, men det är inte rättvist att jämföra den yngre hästens förmåga med en äldre hästs. Jämför med en jämnårig.

Dessutom är det inte riktigt rätt läge att säga att western är enkelt och hästarna rids slarvigt jämfört med den engelska dressyren. Det är två helt olika saker, olika grenar och man bedömer helt olika ting.

Detsamma gäller islandshästridningen. Vissa säger till mig att jag är så väldigt subjektiv - partisk -, för jag gillar islandshästar. Jag gillar allt som folk säger som är bra om islandshästar och väljer att bara lyssna på detta trams. Jag säger att det är svårare att rida islandshäst i engelsk dressyr än att rida en "vanlig" häst, bara för att någon dressyrryttare har sagt det. Jag gillar det och därför säger jag så, jag väljer att bara lyssna till det som gynnar mig och mina åsikter.

Jag håller inte riktigt med, men jag anser att det är svårare att rida engelsk dressyr på en islandshäst, av den anledningen att det är så mycket extra knappar och signaler. Jag säger inte att det är lätt att rida en vanlig häst, tvärtom! Dressyr är jättesvårt, och hästar är olika!

Men när folk säger till mig att jag har fel, dom har minsann testat rida islandshäst, ett eller två ridläger i fem dagar vardera, några turridningar hit och dit. Dom vet minsann hur det är att rida islandshäst och rida dressyr på dessa hästar. Det är inte ett dugg svårt, det är jättelätt. Men att rida på vanliga hästar, samma program, det är svårt! Det vet inte jag, för jag har inte ridit vanliga hästar i mer än tio år.

Jag är absolut öppen för diskussion. Men om vi säger såhär. Jag har ridit vanliga hästar i tio år, det är svårt, jag har så sjukt mycket att lära!

Jag har ridit islandshäst i sex år, och det är också svårt, jag har så sjukt mycket att lära!

Men jag har ridit mer avancerat på "vanliga" hästar än på islandshästar, kommit längre med de vanliga. När jag jämför vad jag gör, så jämför jag på samma nivå. De mer avancerade övningarna jag gjorde på vanliga hästar, dit har jag inte kommit med islandshäst, så jag jämför inte med de övningarna, utan tidigare övningar. Om ni förstår hur jag menar?

En person som ridit vanlig häst i 15 år tycker självklart att det är svårare än att rida lite islandshäst på en turridning nu och då. Men då har man inte RIDIT islandshäst, utan snarare åkt islandshäst. Att åka islandshäst är inte ett dugg svårt. Det är lättare än att åka en vanlig häst, för islandshästen är mjukare att sitta på. Därför är det inte rättvist - anser jag - att jämföra avancerade dressyrövningar med att åka islandshäst i skogen och på ridbanan. Att jämföra öppna/sluta/skänkelvikning i trav på små volter med vanliga hästar, med att försöka hitta en taktfast trav på fyrkantsspåret, eller om man kommit längre, på en volt. Det är inte rättvist att jämföra. Jämför då istället när du var ny på de vanliga hästarna och skulle lära dig att trava på dem, trava på en volt med dem.

Det tyckte jag var lättare.

Sen kan vi alla tycka olika, man får absolut tycka att islandshästar är lättare att rida. Men man behöver inte bli otrevlig och man borde definitivt se över hur man jämför saker och ting ;)

 

 

 

Som många nog redan har uppmärksammat, så är islandshästen en väldigt speciell hästras att rida. Vissa anser dock inte det, många av dessa med denna åsikt har aldrig ridit en islänning. Det är tråkigt, att man är så fäst vid en speciell åsikt och inte alls är beredd att diskutera och möta andras åsikter, argument och funderingar.

Jag försöker att alltid veta vad det är jag kritiserar, innan jag kritiserar det. Exempelvis tycker jag inte om Justin Bieber. Han har väl vissa låtar som är helt okej, jag mår inte dåligt av att lyssna på dem, men jag tycker inte heller att dom är direkt bra. På grund av flera uttalanden han har gjort tycker jag inte heller om honom "som person", alltså det han står för. Jag gillar inte hans idéer som han inte alls vill ändra på, nu säger jag emot mig själv. Men det jag anser är att man inte bör ha låsta idéer om andra personer - andra kan alltid förändra sig. Man ska inte heller ha någon åsikt om hur någonting ska gå till, när man inte själv har någon som helst del i det hela. Exempel: Jag kan inte sitta och gnälla om hur vissa agerar i vissa situationer, som att killar kissar i pissoarer på killtoan. För jag har ingenting med dom att göra och har ingenting på killtoan att göra. Det påverkar inte mig och kommer aldrig göra. Därför tycker jag att det är orättvist om jag skulle gnälla om det.

Samma sak gäller om man gnäller/kritiserar/har åsikter om något som man ändå inte tänker pröva. Eempelvis storhästryttare som kritiserar islandshästar så mycket, säger att de är jättelätta att rida och så vidare. Det tycker jag inte man kan säga innan man har testat. För man vet ju faktiskt inte, utan utgår endast från det man ser (och ridning ska ju se enkelt ut?).

 

Hur som helst. Islandshästar.

På många bloggar kan man hitta tips om hur man ska utföra olika saker. Och jag tänkte ge ett litet sådant tips här. Om islandshästar.

Såhär är det, tänk på att islandshästen är en gångarthäst. På grund av de extra gångarterna, så är det viktigt att signalerna är mer exakta än för övriga hästar som inte är gångartshästar. Det räcker i många fall inte att bara driva på för att få trav. Man måste precisera sig.

Det är det här jag ska förklara. Tänk er att ni rider an mot en hinderkombination. Rider ni dåligt, alltså om ni inte ser till att reglera farten ordentligt (det får ju inte gå för fort, och inte för långsamt) eller om ni kommer ur en alldeles för snäv sväng, kommer snett på hindret, så kommer det med all förmodan, att sluta dåligt. Risken är stor att hästen river, vägrar eller något annat. Den kanske löser det första hindret, men det är ytterst svårt för hästen att kunna räta upp sig och rätta till allt inför nästkommande hinder i kombinationen. Det går absolut, men det är svårt.

Håller ni inte med om att det är lättare att komma direkt och bra på kombinationen?

Det anser jag, och det är likadant med islandshästar. Skall du tölta? Då är det viktigt att du förbereder hästen inför tölten, få den att trampa under sig ordentligt med bakdelen, arbeta med halvhalter, håll om med skänkeln, och håll emot precis i gångsättningen. Det är mycket känsla, och om det blir knasigt, om du ger fel signaler så kommer tölten få en dålig start. Den kan givetvis, som i kombinationen, förbättras efter ett tag, men det är svårt. Det är absolut lättare att se till att tölten fårt en bra start.