Huvudet i sanden
Hej jag är en struts.
Jag lever med huvudet i sanden.
Nej jag är inte rädd, jag bara har gjort det ett tag nu.
Och då är man ju en struts. Verkligen inte en mullvad eller något liknande. Struts. Därför har jag varit borta och ni har inte hört av från mig.
Jag har haft mycket att tänka på, mycket att göra. Mycket skolarbete framförallt. Tänka mycket med jobb och pengar. Men framförallt. Vad göra? Vad vill jag och vad känns rätt?
Det gäller självklart valet i att köpa häst. Det finns så många fantastiska hästar! Och det finns så många åsikter. Många vill ju så gärna lägga sig i mitt val. Vad jag bör tänka på mm. Det är helt okej, till en viss gräns.
Och nu har jag bestämt mig. Jag bestämde mig för Blidfari. Det var bara den där känslan när jag såg honom, när jag kom in i stallet och kände hans energi. Den här hästen är fantastisk, det kände jag direkt. Eller, fantastisk för mig. Det liksom klickade. Klick! Och så var jag fast. Jag åkte hem och funderade, jag funderade och funderade. Nej. Jag skulle inte kunna ha någon annan häst. Jag skulle absolut älska den. Men jag skulle faktiskt alltid påminnas om Blidfari. Det är lite som med Florida. Jag älskar älskar älskar henne! Men jag fastnade så för Feather. En häst jag inte kunde få, hon hade också det där klicket som jag kände med Blidfari. Klick! Tänker jag på miniatyrhäst, då tänker jag först och främst på min lilla Florida, jag tänker på Juliet. Och sedan kommer lilla Feather, sammanlänkad med dessa tankar.
Så jag meddelade ägaren att jag ville ha Blidfari. Och jag satt som på nålar, tuggade naglar och slet hår när han veterinärbesiktigades. Vilket jag inte hade behövt, han gick igenom UA, dock med en liten kommentar om att han har haft pälsätare.
Förhoppningsvis åker på söndag, sover på ett hotell, hämtar honom på måndag och bilar hem till Stockholm. Förhoppningsvis, om vi inte stöter på några problem. Förhoppningsvis står jag här om mindre än en vecka, med min egna islandshäst. Min dröm. Något jag är så glad över, jag vet inte vart jag ska ta vägen. Något jag nog aldrig kommer förstå. Lite som med Florida och Juliet. Kunde inte förstå när dom trippade in på vår tomt, in i vårt lilla stall, att det här är våra hästar. Jag kan knappt förstå det nu heller. Två små hästar. Våra.
Helt fantastiskt! Gud vad jag är glad och vad jag älskar hästar!
Stort stort TACK till främst världens bästa Mamma och Pappa som gjort detta möjligt, som stöttade mig och väckte min vilja. Det behövdes för att jag skulle få till det här! Sedan stort tack till Szimone, utan dig hade det varit svårt att träffa Blidfari! Stort tack till Lena och Jessica, som gör det möjligt med stallplats! Och till sist, stort tack till Peter, världens bästa pojkvän, som accepterar detta vansinne ;)<3
Kommentarer
Jeanett Lemmeke
Hallå Majsan
"Man kan allt man vill.
Och lite till"
Bra att du testar att göra saker du har lust med. Så länge man tar ansvar, lever livets alla måsten och försöker få andra runt sig att må bra - är det JÄTTEviktigt att må bra själv också. Att ta hand om sig själv.
Älskar man hästar så mycket som du, bör man försöka ha dem runt sig.
<3
Puzz Å kRaM
Mamman
Trackback
