Som rubriken lyder, en resa i uppförsbacke går alltid långsamt. Eller iallafall långsammare än om det varit nedförsbacke. Man får kämpa och ta i, försöka vila så gott man kan i vägkanten och sedan tuffa på igen. Det är inte lätt och man blir minst sagt frustrerad när man försöker blicka framåt och man bara ser mer upp. Jag är en såndär människa som brukar tycka om uppförsbackar eftersom man aldrig vet vad som väntar i dalen på andra sidan. Om man inte hamnar i min nuvarande uppförsbacke som luftar jättebrant och när pauserna blir för långa och man överväger att vända och gå tillbaka fast man inte kan. Idag är min backe extra brant, bergsklättring i 90 graders vinkel ungefär. Jag är sjukt höjdrädd och har fastnat lite i min backe för ju längre jag klättrar ju längre har jag till marken igen. Dessutom envisas massa andra irriterande faktorer med att dra lite i mina armar och ben så jag måste hålla fokus för att hänga kvar mitt i allt klättrandet. Nu råkar jag vara ganska dålig på metaforer men jag tror att en del av er kan känna igen sig lite iallafall. Om inte får ni gärna låtsas, tack på förhand. 

 

Men en backe som jag klättrar i lite parallellt hela tiden som stundtals är lite snällare mot mig är hästbacken. Jag har ju som sagt fått tillbaka min älskade fux. Linn skrev i sitt inlägg Huvudet i sanden om den där känslan när det säger klick. "Det var bara den där känslan när jag såg honom, när jag kom in i stallet och kände hans energi. Den här hästen är fantastisk, det kände jag direkt. Eller, fantastisk för mig. Det liksom klickade. Klick! Och så var jag fast. Jag åkte hem och funderade, jag funderade och funderade. Nej. Jag skulle inte kunna ha någon annan häst. Jag skulle absolut älska den. Men jag skulle faktiskt alltid påminnas om Blidfari." om man ska vara helt ordagrann. Så var det när jag först träffade Miss Day. Fast mest sa det klick i min nacke när hon slängde av mig på provridningen och jag blev aldrig lika rörlig i nacken så på två vis sa det klick och jag var fast.

Howdy! Är nu hemma efter en superkul helg i Stockholm hos Linn och henns familj. I Vita Huset är allt galet, upp och ner och överallt finns två och fyrbenta. Tror att både jag och Crash uppskattade att komma iväg ett litet tag trots att jag tappade bort min älskade iPhone och nu snällt får vänta tills polisrapport och annat jox har dykt upp i mitt hem så jag kan få en ny... Crash har förresten vuxit upp och blivit en stor fin hund. Hela 9 månader faktiskt. Fast Crash tycker inte att han är stor utan fortfarande jätteliten för det är läskigt att bli ensam utan mamma och nya hundkompisar kanske äter honom. Fast ibland glömmer han det där och är stor och busig ändå, speciellt när han hittar på sattyg i mitt rum och hämtar små skruvmejslar, bh:ar, gerbilernas bananchips eller nått annat kul man kan tugga på och därför har hans smeknamn blivit "Skräpet"  så ni inte blir förvirrade om det finns i någon mening :]

 

När vi var i Vita Huset passade jag och Felicia på att ta lite bilder på Crash och hans syster Snö. Mamma Saga och faster Luna var med på ett hörn de också och här kommer lite fina bilder jag tjyvat av Felicia. 

 

Ibland känner jag mig som världens sämsta människa. Sitter i Linns rum och är ledsen över min borttappade telefon som förmodligen ändå kommer hittas imorgon när jag tar mig samman för att läsa de sista bitarna jag inte kunde läsa innan i Jeanett Lemmeke's sista blogginlägg som heter "Hej, Jag heter Blixten" (som ni kan läsa här http://kenneljeandark.blogspot.se/2013/10/hej-jag-heter-blixten.html) Jag och Linn växellipar lite över att Juliett inte finns längre och trots att hon inte var min egna familjemedlem så fick jag följa hennes dagar via Linn hela tiden. Hennes baby, Julietts alltså står där nere i vita husets lilla stall och väntar på att jag, min nakenfis och Linn ska gå ner och mata honom med hans babypellets innan det är dags att sova. Men hans mamma är inte där, hon kan inte mata honom, pussa på honom, värma honom och säga att det mörka i stallet inte är farligt. För hans mamma har flyttat långt bort. Riktigt långt bort, ända till Nangijala faktiskt och lilla baby Blixt står fortfarande och väntar på att hans mamma ska komma hem. Nu måste jag lipa lite till och rota fram mina strumpor som Crash och Samson kastat runt i hela Linns rum så vi kan gå ner till den lilla och tala om för honom att hans mamma visst är där, fast hon syns inte lika bra bara. Jag önskar så av hela mitt hjärta att vi kunde gått ut och letat efter Blixtens mamma och sedan kommit tillbaka med henne till honom, precis som vi förmodligen kommer göra med min mobil. För jag vet hur ensamt det kan vara utan sin mamma även om man har andra människor omkring som älskar precis lika mycket som en mamma gör. Men det blir aldrig samma sak...

Imorse fick jag frågan "bloggar du fortfarande?". Har de senaste dagarna faktiskt kollat in på bloggen, kliat mig i huvudet och funderat på om jag har tid. Har jag det? Egentligen har jag massor att blogga om, saker som inte kommit ut här. Som att jag flyttat från hus och stall, djur och familj, sålt mina shettisar och börjat jobba. Mitt i allt detta fick jag hem Miss Day igen, ni vet den stora fuxen jag skrivit om ibland. Jag lovade ju att hon och jag skulle ses igen och det gjorde vi. Fast inte som jag tänkt mig men det är liksom inte relevant längre för även om hon är trasig och ful med stripigt hår så är det min fina fux med den lilla hjärnan och det stora hjärtat. 

 

Här är hon och jag under en fotografering. Det känns så fint att sitta på henne igen, som att jag alltid suttit där uppe. De åren vi varit ifrån varandra existerade liksom inte så fort hon klampade ut ur transporten för då var det hon och jag igen. Alla hennes ansiktsuttryck, hennes små suckar när hon tycker jag är apjobbig och kan dra åt gödselstacken, hennes stora bruna ögon som kan se in i mig fast jag försöker hålla henne borta (lite iallafall) och hennes stora alltid matkladdiga mule var så välbekant. Och jag är så otroligt glad att hon är tillbaka och därför känner jag att ni som inte är med på Dayviews kanske också vill läsa om vad vi hittar på hela dagarna när vi kämpar oss framåt tillsammans. 

 

Jag och Miss Day hälsar er välkomna tillbaka till Ponnysize (även om vi inte är ponnysizeade längre) och hoppas att ni läser lika flitigt som innan. Ska även försöka sparka Linn lite i rumpan (bokstavligt talat då jag och lilla Crash som inte är så liten längre är i Vita huset på besök just nu) och se om inte hon också kan skriva lite. Även hon har mist en liten och en ännu mindre har fötts!   

 

Var hälsade kära medmänniskor, jag är Jesus Jr som återuppstått från de döda! Ah eller kanske inte men hejsan hoppsan här är lilla jag igen! Linn är superduktig som uppdaterar och jag far mest runt som en flipperkula överallt. Jag har hämtat valp, kastrerat en av hästarna, skolan hit och dit och fram och tillbaka och upp och ner. Under påsklovet har jag bara varit hemma tre dagar så har inte haft något kul att uppdatera om alls och kände därför att jag inte tänker tjata på er i onödan. Ja tänka sig så nobel jag är ibland! :) Vill därför önska alla en Glad Påsk i efterskott, hoppas ni fick tonvis med äckligt påskäggsgodis.

 

 

 

 

Cadillac har som jag skrev blivit kastrerad nu och jag har fått en häst som jag inte riktigt vet hur jag ska beskriva. Han har gått från livrädd till helt okej och är nu ganska gosig och framför allt supersnäll mot Yummie, det värmer mitt mammahjärta att stå och kika på mina fuxar när de äter sida vid sida. Men han har också lugnat ner sig allmänt och följer istället med ut i skogen och busar. När Linn var här för att kika på Blidfari så tog vi en kväll då det var fint väder och släpade ut mina små hovdjur ut i skogen så de fick röra lite på sig. Sedan fick de busa och hoppa över lite rishinder som jag slängde upp. I vanliga fall hade han varit jättenegativ och inte velat alls men han hoppade som aldrig förr och bjöd till och med på ett par små små bocksprång, det har aldrig skett innan. Han har inte ens kastat lite på huvudet.

 

 

 

 

Sitter här och funderar på om lilla Linn har dragit på sig någon slags sjukdom med tanke på att hon spottar ur sig fler inlägg om dagen än man spottar körsbärskärnor på sommaren? ;) Tycker iallafall att det är kul att vi kommit igång med bloggandet igen och är glad att Linn täcker det jag inte lyckas med för tillfället då mitt huvud (som rubriken säger) inte alls hänger med! Imorgon åker jag nämligen till Stockholm för att möta Linn's mamma och hämta min chinese crested valp från deras kennel. Är helt galet taggad och håller på att hoppa ur mina kläder. Valphagen är framme, leksaker, filtar, bäddar, trimmer osv osv är inhandlat och framlagt och jag har inte sovit en blund på flera dagar. Ni vet kanske själva hur det är att få ett nytt djur? För mig som får det 11:e och ja ni läste rätt, det blir mitt 11:e husdjur imorgon är det lika underbart och spännande varje gång!

 

 

 

Linn la upp ett ganska intressant inlägg om säkerheten, tycker ni alla ska ta er tiden att läsa det. Men jag tänker faktiskt också ta upp något jag ser allt för ofta. Det här med att släppa ut hästarna i hagen med grimma var något jag lärde mig redan på ridskola och det var absolut inget konstigt för mig. Grimmorna satt lagom hårt och ingen kunde fastna eller skada sig och vi små flickor tog oss aldrig tid att ifrågasätta för det var så det skulle göras. Dock har jag nu som äldre och väldigt mycket klokare lärt mig att jag skulle bankat nått hårt i huvudet på ridskoleläraren och sagt fy. Din grimma kanske är jättefin, ny och dyr och självklart vill du att dina fina ponny/häst ska visa upp den även i hagen. Men tänk på att även den bäst sittande grimman kan medföra skador. 

 

Läste tidigare i morse om en ponny som ställt sig på bakbenen för att nå upp i ett äppelträ, fastnade i grimman och i ren panik sprattlade och slängde sig så våldsamt att han bröt nacken på sig själv. Jag ryser av obehag när jag tänker på att det kunde varit min ponny. Därför låter jag alltid mina hästar gå utan grimma i hagen, till och med Cadillac som inte delar min syn på det här med att gå in när matte vill och sådant går naken på huvudet. Om någon av dem skulle behöva ha grimma på sig använder jag bara läder eftersom om det går sönder under tyngden av en häst. Så tänk på det allihopa, läder om ni nu nödvändigtvis måste ha grimma. Nylonen kan även orsaka hemska brännskador och köttsår på hästarna om grimman är felanpassad och inte vill vi väl orsaka våra bästa vänner smärta?

 

Hej allihopa! Som ni kanske märkt så försöker vi uppdatera efter varandra så det blir lite roligare för er att läsa. Jag hade dock fått sparken om detta varit ett företag då jag tydligen är sämst i världen på att följa detta. Därför tänker jag ge er en formell ursäkt. Förlåt. Shit, jag är så djup ibland. Vill bara påpeka lite så där i förväg att klockan för tillfället är 04:11 och min hjärna känns lite som när man öppnar en sån där tub med risgrynsgröt och det hamnar flytande, korning gegga överallt. Så känns det i mitt huvud nu. Har varit en extremt tråkig vecka men jag har krigat mig förbi alla dagarna och nu är jag ledig fram till Onsdag, wunderbaaar!

 

Idag tänker jag mest bjuda på bilder då jag varit lat och nästan inte gjort nått alls med mina hovprydda djur. Hos mig är det antingen skare som inte håller och istället skär mina hästar sönder och samman eller så har solen gjort snön till vatten som sedan stelnat igen (well, duh) och man skulle kunna göra om hela min by till en skridskobana. Funkar apdåligt att försöka halka sig ut på skiten med två hyperaktiva hästar som försöker äta varandra när man leder dem tillsammans. Jättedålig idé, verkligen skitdålig.

 

 

Hejsan allihopa! 

Eftersom Linn bestämde sig för att slänga upp ett inlägg igår efter att jag varit hos henne och vi bestämt att vi kanske borda ta tag i detta med bloggandet igen så kände jag att jag förmodligen också borde dra mitt strå till stacken. Hela dagen har jag spenderat med rumpan på min skrivbordsstol där jag slagits med CSS, HTML, Dreamweaver och Photoshop för att fixa en ny bloggdesign så ni får se på våra "nya" små djur :D

Det var ett tag sedan jag uppdaterade, tänkte dra en snabb uppdate om hästarna så ni som inte läst bloggen innan och ni som inte följt mig på DV kan få hänga med i djurdjungeln. Jag har faktiskt inskaffat mig ytterligare ett hovdjur som jag skrev strax innan uppbrottet. Dock har det blivit en stor positiv ändring, jag har fått ett stall här hemma! Mamma och pappa överaskade mig med att banka upp ett ganska stort stall med två boxar och stallgång till lilla mig. Men nu till uppdaten:

 

Och min käre lille Cadillac får vi ju inte glömma! Han kom till mig som treåring, liten, tanig och skiträdd för tja i princip allt. Han var omöjlig att fånga, ville inte bli ledd, inte klappad, sparkade mot hovslagaren osv osv osv. Idag kommer han travande mot en i hagen, pratar och pussas på kommando. Han har även lärt sig vinka på kommando och är en sån där som gärna vill testa absolut allt han kan komma på om jag låter honom. Är helt säker på att en buga snart kommer ramla in med lite träning. 

Caddy har faktiskt fått stå mestandels av tiden sen vi flyttade hem då han har haft en sån jäkla växtperiod att han helt enkelt inte har velat nånting alls. Kan inte, vill inte, ska inte, får inte, orkar inte, förstår inte var hans livsmotto så jag lät honom helt enkelt bara växa till sig i både kropp och huvud.

 

Nu är han hela 97 (!!) cm och fortsätter växa för varje dag. Hoppas han inte passar på att växa mer, ville ju ha en shettis och inte en b-ponny.

 

 

 

 

Godermorgon kära läsare. Eftersom Linn nu gått ut med bilder på sin nya ponny så tänkte jag visa upp det senaste tillskottet i min hästfamilj. Blev inte alls den hästen jag tidigare sagt utan det var en liten Cadillac som flyttade hem till mig istället. Än väldigt liten, väldigt rädd men väldigt väldigt söt ponny bor nu tillsammans med lilla Yummie. Ovan ser ni dem när de äter frukost. 

På deras träningsfronter har det inte hänt så mycket faktiskt. Yummie har i två dagar nu varit ute och gått cirka 4-5 km. Caddy har inte velat komma in från hagen så har inte gjort mer än att borstat lite på honom ungefär kl 9 på kvällen när jag inte orkar jaga honom längre utan bara öppnar hagen och hoppas att han kommer in. Ska försöka ta mig en promenad med busen idag om han är bättre i benet. Han är inte så intelligent av sig utan har helt enkelt skuttat runt i hagen i sina försök att slippa bli infångad av matte och lite klantigt snubblat och vrickat sig. Han ömmade inte speciellt mycket och blev bättre efter sin arnika massage. I morse såg jag ingenting på honom så tänkte att han ska få lära sig hur man betér sig när man går i grimma.


Småpojkarna i hagen. Cadillac till vänster och You're Mine till höger. Väldigt mysigt att börja morgonen med att kliva ut i stallet, så två små blonda fuxhuvuden sticka upp och två små pojkar som mummlar och vill ha frukost. Iallafall Yummie. Efter att han fick gå själv har han blivit så otrligt fäst vid mig, var länge sedan jag promenerade själv med honom då jag faktiskt hade honom "kopplad". Duktiga, duktiga, älskade liten <3
Han har dessutom blivit riktigt duktig på att lyfta på fötterna och även om han är långt ifrån lika rättställd och korrekt som Cadillac så märks det att han börjat muskla på sig och orkar göra lite mer saker. Nu när de dessutom får kraftfoder och stå inne och sova ordentligt om nätterna märks det tydligt hur speciell han är.

Tycker självklart mycket om Caddy med även om han bara varit hos mig sen i fredags. Men det kommer vara omöjligt att ersätta min lilla knähund hur mycket någon/något än försöker. Är så otrligt glad att jag fick hem honom, hade inte kunnat tänka mig ett bättre djur!

 

Hej mina kära vänner.

 

Tänker som Linn be om ursäkt för min extrema avsaknad av aktivitet. Har en ganska lång med bra förklaring. Skolan började med buller och bång och eftersom jag går i 2:an på Gymnasiet så har vi börjat på våra karaktärer. Det betyder att jag har tre väldigt stora kurser jag läser och en liten som är het nya för mig. Det kräver mycket engagemang och diciplin från min sida. Jag har fullt upp med att hinna med alla mina underbara vänner med, känner att jag måste hålla dem nära just nu då jag kommer behöva dem i framtiden som kommer bli ganska tuff för mig.

 

Jag spenderade dessutom varje dag på slutet av sommarlovet hos min lilla lilla prins som nu nästan vuxit ihop med mig. Vi har fått ett sådant otroligt starkt band att jag börjar le bara jag tänker på det. Jag har världens bästa lilla ponny <3

 

Tyvärr har denna fantastiska lilla varelse det inte så väldigt bra just nu. Stallet jag hyr in honom i bestod från början av honom och hans bästa kompis. Sedan bestämde sig stallägaren för att köpa en treårig valack som är jättestor av rasen Nordsvensk Brukshäst. Därefter blev det jätteknasigt. Yummie ville få hälsa på den stora nya i lugn och ro men tyvärr så släpptes den andra lilla som han tycker är hans sto in först och det blev ett väldans slagsmål. Ingen av oss vågar låta Yummie gå med Pirat då det skulle få förödande koncekvenser om denne stora klump helt plötsligt blev arg och skickade bak ut. Därför går han ensam i en hage en bit från sin bästa kompis och får stå och kika på när de andra två busar med varandra. Det resulterar i att han nästan helt och hållet försvunnit, jag har ingen livsgnista kvar i min lilla prins. Detta tar hårt på både mig och min familj och vi har därför beslutat att flytta honom.

 

Han kommer en kort tag få bo på ett tillfälligt ställe tills vi fixat en annan sak, som bla nämnts på min Dayviews. Tänker dock hålla det lite hemligt här men vi kan väl säga att jag och Linn går i exakt samma fotspår. Igår var jag hur som helst och kikade på två små hingstar som Yummie gått med innan. En treårig liten pojk som heter Cadillac. En jätteförsiktig liten pojke som vägrar bli hämtad i hagen osv. Tog mig ca 10 min med övertalande och noggranna obervationer av hans kroppssignaler tills han frivilligt stod och åt morot ur min hand. Sedan kikade vi på Bandido, den tuffa lilla tjockisen som pratar med allt och alla. Den som kommer fram och ska pussas, prata och gosa. Blev förälskad i honom redan när vi var och hämtade Yummie för han har sådan otrolig charm.

 

 

Här har vi lille Bandido, visst smälter man? :D Jag har hur som helst världens dilemma mellan vilken häst jag ska välja. Bandido är lite äldre än Yummie och lugnare och stadigare. Skulle enkelt kunna rida in honom, köra in honom osv osv. Han är busig och skulle ha ganska kul med Yummie då de var väldigt nära innan han flyttade.

 

Men lille Cadillacen är så liten och rädd och Yummie tog direkt på sig rollen att fostra på honom. Med en och samma person som har honom med sig så tror jag att han snabbt skulle lugna ner sig. Problemet är att stackarn blir helt livrädd och man råkar vifta till lite fort. Dessutom får han världens ångest när flocken försvinner och ska jag ut och köra Yummie kan jag inte ha en till liten livrädd hingst med mig, det blir helt enkelt alldeles för farligt. 

 

Har inte så mycket mer att säga, lovar att uppdatera oftare i framtiden. Men ibland hinner man helt enkelt inte :/

 

 

 

Halloj! Lovade ett långt inlägg igår på min Dayviews (För er som missat detta finns jag på @undermittaffro och Linn som @Devinshed) om inridningen av Yummie, den nya hästen i stallet samt hästen jag var och provred igår. Dessvärre tycker mitt internet inte riktigt om mig så hinner inte med ett jättedetaljerat inlägg så jag hoppas ni står ut ändå! :)

Börjar lite snabbt om Yummie. Var uppe hos honom väldigt intensivt ett tag och både han och jag kom varandra väldigt nära och fick igång världens träningshumör. Dock började jag känna på honom att han inte riktigt orkade med i samma tempo som jag så lät honom ha vila i 9 dagar. Lite väl mycket kan en del tycka men jag fick väldigt bekräftat idag att det hjälpte. Vi behövde det båda två. Idag har vi longerat och blivit longerade. Sötponnyn har travat och galopperat över bommar och detta tyckte han var hysteriskt roligt (så pass att han faktiskt bockade omkull sig själv och skrapade sig lite på näsan, tönten.) Han blev så otroligt glad när jag hämtade linan och pisken att han sprang runt mig i världens flashigaste trav i flera minuter innan vi kunde gå i den gångarten matte ville, haha.  Från att inte ha kunnat gå i lina ens i skritt kan han nu gå i skritt, trav och galopp i båda varven och byter varv på röstkommando. Vi har även tragglat och tragglat på detdär med att fatta galopp med rätt ben och nu sitter det nästan klockrent. Numera sätter han rätt galopp 8 av 10 gånger istället för 2 av 10 och det känns väldigt bra :)

Ida har inte ridit honom mer sedan han var "ridlägerponny" när hon och två kompisar var i stallet och red. Fantastiskt vilken tålmodig liten pålle jag har. Flickorna klängde sig upp barbacka utan hjälp och satt och gungade åt alla håll och kanter och skänklade och smackade och han gick så lungt och försiktigt att jag faktiskt var tvungen att smacka på honom för att han skulle gå alls. Han är då endast sutten på en gång innan i ca 1 min så jag är stolt matte till världens snällaste hingst! (Tycker jag iallafall, haha.)

Eftersom jag inte kommer skriva något mer om övrigt bjuder jag på en väldans massa skillnadsbilder på lilleputt. De kommer att komma i ordning från det att jag såg första bilden på honom, tills jag hämtade honom osv. Jag blev faktiskt nästan förvånad själv, hade jag inte varit med honom hela tiden och sett förändringarna hade jag nog aldrig trott att det kunde hända så mycket! :)

 

Idag under longeringen. Inte världens bästa bild men han ser så sjukt söt ut så den får följa med. Här syns iallafall ganska stor skillnad tycker jag iallafall. Han har fått hals och är inte lika hög i rumpan längre samt har blivit grövre över bogen och har fått mycket mer överlinje. Saknas fortfarande jättemycket rumpa, men det jobbar vi på! :)

Ja, det var väl allt jag hade att bjuda på för idag. Godnatt! :D

 

Bjuder på mitt ansikte. Men åh, känslan när ponnyn kommer springandes när man kommer och när jag sätter mig på knä får jag ett stort lurvig huvud i mitt knä. Att han dessutom suckade, blundade och sov undertiden som jag var hans personliga flugsmälla fick mig ju knappast att smälta mindre.

Fantastiska lilla djur <3

Ibland händer bra saker. Och ibland händer det väldigt många bra saker på samma gång! :)
Denna veckan har varit en sådan vecka. I torsdags firade familjen min födelsedan i efterskott, i fredags hade jag mystime med mina fina kaniner, hundar och katter. Passade även på att städa hela huset åt mina föräldrar och på kvällen blev det fest hos grannen. På lördagen var en av pappas gamla klasser här och hälsade på och vi grillade, lekte lekar osv.

Och igår! Igår mina kära vänner var Anna och hennes man och hämtade stallets nya häst. En 3 årig Nordsvensk Brukshäst vid namn Pirat. Därför var jag barnvakt åt Ida och Rasmus och vi hade jättekul! :) Vi var ute och i skogen och Ida red på Nillo och sen när vi kom tillbaka sadlade jag Yummie (för första gången i hans liv) och slängde helt enkelt upp Ida och lät henne rida runt lite. Har aldrig varit med om en så snäll ponny, han sa inte ett ljud utan såg snarare riktigt lycklig ut! Därför har jag nu fått låna en sadel av dem så nu ska det börjas rida på den lilla. Ut och klättra och sådant! :) Är jätteglad. 

Sedan när jag kom hem efter att ha släppt ihop världens kaxigaste minishettis med världens största jättehäst så gick jag ut på baksidan och där stod en moped. Till lilla mig. Stod och gapade som en fisk i flera minuter, blev jätteglad! Så hela kvällen gick åt att åka runt på den och pappa tyckte det var kul att få lite sällskap så han följde med på sin motorcykel :)

Det var allt för idag. Nu ska jag äta frukost och åka till liten. Take care! :)

Hallå allihopa :D Tänkte bjuda på ett ganska långt inlägg om vad som händer. I onsdags var jag i Ullared med min bästa vän och handlade på mig som attan! Blev bla en pekplatta (typ en iPad fast med Andriod i.), ett supersött blinbling pannband till lilleputt, en tjusig grimma till honom, massamassa hästgodis och säkert 10 klädesplagg till mig.

 

 

                Jag, David, Candra & Krille. Här står vi faktiskt mitt ute i sjön :)

 

På torsdagen åkte jag in till stan och hälsade på Candra, Krille och David som senare följde med hem till mig för lite tacosmys. Vi kollade film, badade i sjön osv. Väldigt mysigt även om stackars Krille nästan kvävdes av alla våra pälsdjur. Ägnade kvällen åt att chilla, promenerade en sväng med min underbara lilla ponny.

 

 

 

Dagen där på, ungefär kl 18.00 packade jag ihop mina datorsaker och drog till HackByMo arrangerat av LyanLanet. Mycket kärlek på de tre dagarna som avslutades igår. Hade sjukt kul och kände visst fler människor än jag trodde. Massa tummen upp på det! Att dessutom läsa Linns smått hysteriska SMS när hon satt på tåget gjorde ju inte dagarna sämre haha.

 

 

Igår fick jag även en såndär galen impuls som typ bara jag kan få. Hittade mitt ponnyhack som jag har haft på i princip alla hästar. Det är storlek ponny men passade till och med på Miss Day så jag tänkte att det säkert skulle vara jättestort men det skadar ju inte att prova. Spände in det lite och hängde det över nosryggen på honom och insåg att det faktiskt skulle passa! Smått lyrisk satte jag det på tränset och hittade en gammal sporrem som jag satte ett ludd på och sen "selade" jag på honom, satte tömmarna i sidan och körde iväg.

Det gick lite si och så i början. Tog lång tid innan han fattade hur man stannade och att svänga ska vi inte ens tala om, hahaha. Men efter ett tag fattade han galoppen och jag har nog alrid haft en så lycklig ponny innan. Han avskyr att ha vanligt men köper det bara för att han är så jäkla schysst och nu så fick han på sig detta och herregud så glad han blev! Han travade små små steg framför mig när jag gick bakom honom men han gick på tygeln och stannade när jag bad honom och gjorde superfina övergångar. Klampade ut på en åker och körde honom lite på volten vilket vi annars brukar ha svårt med och jag har aldrig sett You're Mine så glad kan jag lova. 

Tror han galopperade 20-25 varv runt mig innan jag fick honom att sakta ner till trav och byta varv, då brallade han vidare som en tok och sprang tills han var helt svett med en matte som stod och gapade som en fisk i andra änden på linorna. När jag väl fick stop på honom bad jag honom komma in i mitten så han kunde få lite berömm. Började klappa på honom men han tyckte det var skönare att ligga ner i det fuktiga gräset så han vek helt enkelt ihop benen och drösade ner framför mig. Låg där med honom en stund innan jag blev kall och ville gå hem och sedan sprang vi sida vid sida över ängen innan han fick skritta på lösa tömmar hem. Vilken liten guldklimp jag råkade köpa mig :')

 

 

Bjuder på en suddig bild på skitungen när han har sitt hack på sig. Håll med om att han blev snygg i sitt pannband? :D Nu blir det stallet i det fina vädret och göra samma sak som igår. Hoppas på att han är lika pigg och positiv som igår :)

Ps, har ev en ganska rolig nyhet att berätta. Väntar på besked från vet.bes så ni får veta mer i slutet av veckan ;)

 

 

Ber som vanligt om ursäkt för uppdaten men eftersom jag bor i Småland och inte så långt från Mariannelund som ni kanske sett på TV så har vi tampats med att inte spolas bort. Vårat hus ligger precis vid ett stort dräneringsdike som har svämmat över så det är lite att hålla koll på. Pga det enorma regnet har jag inte heller kunnat göra något med Yummie och har därför inte haft så mycket att skriva om.

 

Var dock uppe hos min lilla sötnos idag. Var kul, först lekte jag med honom och Nillo i hagen. Vi lekte lite ta fatt och sen löslongerade jag min lilla bus medan Nillo stod i mitten och glodde. Tog med honom hem så han fick beta lite i trädgården. Brukar annars behöva leda honom i grimma då han inte vill gå bredvid utan bakom eller framför och bråkar och ska äta gräs och hålla på men orkade inte tränsa så han fick gå i grimma. Dock var det som att lekarna vi gjorde innan fick honom att se mig lite mer som en hästkompis som man faktiskt kan gå bredvid. Han pinnade på så fint bredvid mig och gjorde inte en enda ansats att gå om eller inte vilja gå bredvid. Var så väldigt skönt, blev lättad och varm i hela kroppen! Äntligen ett till sånt där enorm framsteg med honom. 

Bäst som vi knatade runt där i skogen så kände jag hur man rörde vid min hand med mulen. Trodde han bara råkade först men han fortsatte och verkligen buffade på mig (dock väldigt väldigt mån om att inte kommer för nära och gå emot mig, duktig pojk!) så jag vände mig om och stannade och då tryckte han in hela huvudet i låret på mig och stod stilla tills jag hukade mig ner och började klia på honom och klappa och pussa, då la han jättenöjt huvudet i mitt knä och stod och hummade för sig själv. Vi promenerade även längs stora vägen och provade på att möta stora lastbilar, personbilar och bil med släp som smällde och slog med presänning bakom.

 

Stoltare matte får man leta efter! :)

Halloj allihopa! :) Ursäkta att jag inte skrivit på ungefär två dagar. I onsdags jobbade jag och har därför haft en del efterarbete med det. Sedan i torsdags hade jag allmänt fullt upp och igår kom mina kompisar från Norrland. Detta har resulterat i att Yummie har fått stå och vila sig ett par dagar och bara ha det skönt.

Mitt liv rullar väl på sådär. Fick igår veta att uppfödaren till hästen jag hade förut har gått bort och att hon därför är tillsalu. Tyvärr har vi precis fått renovera hela huset och mamma och pappa känner därför inte för att ta ett lån till. Dock handlar det inte om jätte jätte enorma pengar utan jag försöker komma på en lösning om hur jag ev kan lösa det. Får jag bara tag på en relativt billig stallplats till Miss Day så skulle jag faktiskt kunna lösa så att det går runt för mig. Jag har alltid ångrat mig från djupet av mitt hjärta att jag lämnade tillbaka henne men då jag satt i en stallsituation som gav mig ångest över att bara åka till hästen tyckte jag inte att hon skulle behöva hamna i en sådan klämsituation och lämnade iväg henne.

Dock är det en bestämd dam efter D-Day som inte alltid gör det hon borde men jag hade henne trots allt nästan ett år och inget kunde stämma så bra som hon och jag ibland. Min husarhäst, min ängel, min skogstokiga hoppehäst som hur konstigt hon är kom mot hindret på något mystiskt vis lyckades knöla sig över med benen långt upp mot bröstkorgen. Det hon lärde mig om ridning är det som faktiskt format mig som ryttare och utan henne i 4 månader har varit tortyr. Jag får väl se om jag kanske kan lyckas övertala mamma och pappa eller om jag kanske kan lösa så att jag får jobba som en galning resten av sommaren. Inte för att jag tror att det kommer hända direkt. But quitters don't win.



Jag älskar dig fuxen min <3

 

Hej alla :) Ursäktar för lite hoppig uppdatering från min front, tur att vi har Linn!

Igår var jag först i Eksjö och fotade och tränade detta tjusiga ekipaget. Är helt fascinerad över hur otroligt långt de kommit och det kändes jättekul att Candra påpekade att några av knepen har hon lärt sig från mig. Fick även själv prova fröken Cloé och jag kan ju säga att jag fick mild ångest över att jag inte ridit på 4 månader. Det kändes så bra att sitta där uppe för ska jag vara ärlig så är faktiskt rida det enda jag kan in och utantill, sådär i ryggmärgen. Har dock för tillfället inget stall där jag kan ha både häst och min miniponny mer än till i Augusti så vi får väl se nästa sommar kanske. Tills dess får jag passa på att hjälpa mina kompisar lite :)

 

 

Innan jag var hos Candra passade jag på att skutta förbi hos en av mina närmsta vänner som jag inte sett på evigheter. Så skönt att umgås med någon som är som en själv. Soulmate 4 life. Vi har alla misshandlat hennes vägg såhär fint efter ett par glas för mycket, ganska fint va? Förövrigt är det jag som ligger i soffan med ridstassen på haha, galet tjusigt!