Som rubriken lyder, en resa i uppförsbacke går alltid långsamt. Eller iallafall långsammare än om det varit nedförsbacke. Man får kämpa och ta i, försöka vila så gott man kan i vägkanten och sedan tuffa på igen. Det är inte lätt och man blir minst sagt frustrerad när man försöker blicka framåt och man bara ser mer upp. Jag är en såndär människa som brukar tycka om uppförsbackar eftersom man aldrig vet vad som väntar i dalen på andra sidan. Om man inte hamnar i min nuvarande uppförsbacke som luftar jättebrant och när pauserna blir för långa och man överväger att vända och gå tillbaka fast man inte kan. Idag är min backe extra brant, bergsklättring i 90 graders vinkel ungefär. Jag är sjukt höjdrädd och har fastnat lite i min backe för ju längre jag klättrar ju längre har jag till marken igen. Dessutom envisas massa andra irriterande faktorer med att dra lite i mina armar och ben så jag måste hålla fokus för att hänga kvar mitt i allt klättrandet. Nu råkar jag vara ganska dålig på metaforer men jag tror att en del av er kan känna igen sig lite iallafall. Om inte får ni gärna låtsas, tack på förhand. 

 

Men en backe som jag klättrar i lite parallellt hela tiden som stundtals är lite snällare mot mig är hästbacken. Jag har ju som sagt fått tillbaka min älskade fux. Linn skrev i sitt inlägg Huvudet i sanden om den där känslan när det säger klick. "Det var bara den där känslan när jag såg honom, när jag kom in i stallet och kände hans energi. Den här hästen är fantastisk, det kände jag direkt. Eller, fantastisk för mig. Det liksom klickade. Klick! Och så var jag fast. Jag åkte hem och funderade, jag funderade och funderade. Nej. Jag skulle inte kunna ha någon annan häst. Jag skulle absolut älska den. Men jag skulle faktiskt alltid påminnas om Blidfari." om man ska vara helt ordagrann. Så var det när jag först träffade Miss Day. Fast mest sa det klick i min nacke när hon slängde av mig på provridningen och jag blev aldrig lika rörlig i nacken så på två vis sa det klick och jag var fast.