Som rubriken lyder, en resa i uppförsbacke går alltid långsamt. Eller iallafall långsammare än om det varit nedförsbacke. Man får kämpa och ta i, försöka vila så gott man kan i vägkanten och sedan tuffa på igen. Det är inte lätt och man blir minst sagt frustrerad när man försöker blicka framåt och man bara ser mer upp. Jag är en såndär människa som brukar tycka om uppförsbackar eftersom man aldrig vet vad som väntar i dalen på andra sidan. Om man inte hamnar i min nuvarande uppförsbacke som luftar jättebrant och när pauserna blir för långa och man överväger att vända och gå tillbaka fast man inte kan. Idag är min backe extra brant, bergsklättring i 90 graders vinkel ungefär. Jag är sjukt höjdrädd och har fastnat lite i min backe för ju längre jag klättrar ju längre har jag till marken igen. Dessutom envisas massa andra irriterande faktorer med att dra lite i mina armar och ben så jag måste hålla fokus för att hänga kvar mitt i allt klättrandet. Nu råkar jag vara ganska dålig på metaforer men jag tror att en del av er kan känna igen sig lite iallafall. Om inte får ni gärna låtsas, tack på förhand. 

 

Men en backe som jag klättrar i lite parallellt hela tiden som stundtals är lite snällare mot mig är hästbacken. Jag har ju som sagt fått tillbaka min älskade fux. Linn skrev i sitt inlägg Huvudet i sanden om den där känslan när det säger klick. "Det var bara den där känslan när jag såg honom, när jag kom in i stallet och kände hans energi. Den här hästen är fantastisk, det kände jag direkt. Eller, fantastisk för mig. Det liksom klickade. Klick! Och så var jag fast. Jag åkte hem och funderade, jag funderade och funderade. Nej. Jag skulle inte kunna ha någon annan häst. Jag skulle absolut älska den. Men jag skulle faktiskt alltid påminnas om Blidfari." om man ska vara helt ordagrann. Så var det när jag först träffade Miss Day. Fast mest sa det klick i min nacke när hon slängde av mig på provridningen och jag blev aldrig lika rörlig i nacken så på två vis sa det klick och jag var fast.

För ett tag sedan fotograferade jag min stallkompis och hennes häst Diamant. Har inte hunnit göra alla bilderna förrns nu så tänkte dela med mig lite av den vita hästen bland de gula löven. Gult är visst inte alltid fult! I övrigt har jag för dagen inte så mycket att blogga om då hästfronten står stilla fram tills att jag kunnat flytta min häst så både hon och jag kan trivas och må bra tillsammans. Men det sker i helgen och efter det lovar jag både bilder och inlägg på och om min fux!

 

Howdy! Är nu hemma efter en superkul helg i Stockholm hos Linn och henns familj. I Vita Huset är allt galet, upp och ner och överallt finns två och fyrbenta. Tror att både jag och Crash uppskattade att komma iväg ett litet tag trots att jag tappade bort min älskade iPhone och nu snällt får vänta tills polisrapport och annat jox har dykt upp i mitt hem så jag kan få en ny... Crash har förresten vuxit upp och blivit en stor fin hund. Hela 9 månader faktiskt. Fast Crash tycker inte att han är stor utan fortfarande jätteliten för det är läskigt att bli ensam utan mamma och nya hundkompisar kanske äter honom. Fast ibland glömmer han det där och är stor och busig ändå, speciellt när han hittar på sattyg i mitt rum och hämtar små skruvmejslar, bh:ar, gerbilernas bananchips eller nått annat kul man kan tugga på och därför har hans smeknamn blivit "Skräpet"  så ni inte blir förvirrade om det finns i någon mening :]

 

När vi var i Vita Huset passade jag och Felicia på att ta lite bilder på Crash och hans syster Snö. Mamma Saga och faster Luna var med på ett hörn de också och här kommer lite fina bilder jag tjyvat av Felicia. 

 

Ibland känner jag mig som världens sämsta människa. Sitter i Linns rum och är ledsen över min borttappade telefon som förmodligen ändå kommer hittas imorgon när jag tar mig samman för att läsa de sista bitarna jag inte kunde läsa innan i Jeanett Lemmeke's sista blogginlägg som heter "Hej, Jag heter Blixten" (som ni kan läsa här http://kenneljeandark.blogspot.se/2013/10/hej-jag-heter-blixten.html) Jag och Linn växellipar lite över att Juliett inte finns längre och trots att hon inte var min egna familjemedlem så fick jag följa hennes dagar via Linn hela tiden. Hennes baby, Julietts alltså står där nere i vita husets lilla stall och väntar på att jag, min nakenfis och Linn ska gå ner och mata honom med hans babypellets innan det är dags att sova. Men hans mamma är inte där, hon kan inte mata honom, pussa på honom, värma honom och säga att det mörka i stallet inte är farligt. För hans mamma har flyttat långt bort. Riktigt långt bort, ända till Nangijala faktiskt och lilla baby Blixt står fortfarande och väntar på att hans mamma ska komma hem. Nu måste jag lipa lite till och rota fram mina strumpor som Crash och Samson kastat runt i hela Linns rum så vi kan gå ner till den lilla och tala om för honom att hans mamma visst är där, fast hon syns inte lika bra bara. Jag önskar så av hela mitt hjärta att vi kunde gått ut och letat efter Blixtens mamma och sedan kommit tillbaka med henne till honom, precis som vi förmodligen kommer göra med min mobil. För jag vet hur ensamt det kan vara utan sin mamma även om man har andra människor omkring som älskar precis lika mycket som en mamma gör. Men det blir aldrig samma sak...

Imorse fick jag frågan "bloggar du fortfarande?". Har de senaste dagarna faktiskt kollat in på bloggen, kliat mig i huvudet och funderat på om jag har tid. Har jag det? Egentligen har jag massor att blogga om, saker som inte kommit ut här. Som att jag flyttat från hus och stall, djur och familj, sålt mina shettisar och börjat jobba. Mitt i allt detta fick jag hem Miss Day igen, ni vet den stora fuxen jag skrivit om ibland. Jag lovade ju att hon och jag skulle ses igen och det gjorde vi. Fast inte som jag tänkt mig men det är liksom inte relevant längre för även om hon är trasig och ful med stripigt hår så är det min fina fux med den lilla hjärnan och det stora hjärtat. 

 

Här är hon och jag under en fotografering. Det känns så fint att sitta på henne igen, som att jag alltid suttit där uppe. De åren vi varit ifrån varandra existerade liksom inte så fort hon klampade ut ur transporten för då var det hon och jag igen. Alla hennes ansiktsuttryck, hennes små suckar när hon tycker jag är apjobbig och kan dra åt gödselstacken, hennes stora bruna ögon som kan se in i mig fast jag försöker hålla henne borta (lite iallafall) och hennes stora alltid matkladdiga mule var så välbekant. Och jag är så otroligt glad att hon är tillbaka och därför känner jag att ni som inte är med på Dayviews kanske också vill läsa om vad vi hittar på hela dagarna när vi kämpar oss framåt tillsammans. 

 

Jag och Miss Day hälsar er välkomna tillbaka till Ponnysize (även om vi inte är ponnysizeade längre) och hoppas att ni läser lika flitigt som innan. Ska även försöka sparka Linn lite i rumpan (bokstavligt talat då jag och lilla Crash som inte är så liten längre är i Vita huset på besök just nu) och se om inte hon också kan skriva lite. Även hon har mist en liten och en ännu mindre har fötts!