Ibland känner jag mig som världens sämsta människa. Sitter i Linns rum och är ledsen över min borttappade telefon som förmodligen ändå kommer hittas imorgon när jag tar mig samman för att läsa de sista bitarna jag inte kunde läsa innan i Jeanett Lemmeke's sista blogginlägg som heter "Hej, Jag heter Blixten" (som ni kan läsa här http://kenneljeandark.blogspot.se/2013/10/hej-jag-heter-blixten.html) Jag och Linn växellipar lite över att Juliett inte finns längre och trots att hon inte var min egna familjemedlem så fick jag följa hennes dagar via Linn hela tiden. Hennes baby, Julietts alltså står där nere i vita husets lilla stall och väntar på att jag, min nakenfis och Linn ska gå ner och mata honom med hans babypellets innan det är dags att sova. Men hans mamma är inte där, hon kan inte mata honom, pussa på honom, värma honom och säga att det mörka i stallet inte är farligt. För hans mamma har flyttat långt bort. Riktigt långt bort, ända till Nangijala faktiskt och lilla baby Blixt står fortfarande och väntar på att hans mamma ska komma hem. Nu måste jag lipa lite till och rota fram mina strumpor som Crash och Samson kastat runt i hela Linns rum så vi kan gå ner till den lilla och tala om för honom att hans mamma visst är där, fast hon syns inte lika bra bara. Jag önskar så av hela mitt hjärta att vi kunde gått ut och letat efter Blixtens mamma och sedan kommit tillbaka med henne till honom, precis som vi förmodligen kommer göra med min mobil. För jag vet hur ensamt det kan vara utan sin mamma även om man har andra människor omkring som älskar precis lika mycket som en mamma gör. Men det blir aldrig samma sak...