Den eviga väntetiden
Det är jobbigt att vänta, jag avskyr att vänta. När man väntar känns det som om man väntar i all oändlighet. Och jag vill inte vänta. Men jag måste. Måste vänta. Egentligen väntar jag bara på ett brev, det säger inte så mycket, egentligen. Det ska jag öppna, skriva på, och skicka tillbaka. Jag ska skriva på att jag försäkrar saker och ting, eller egentligen bara de saker jag säger är sant. Och när jag har skickat in brevet, då måste jag vänta ännu lite till. Förhoppningsvis tar det ca en vecka max. Har jag otur tar det två till fyra. Då blir jag ledsen i ögat.
Men när jag har väntat och fått det där efterlängtade svaret, som jag nästan garanterat kommer få, så kommer ni få veta vad det gäller. Som ni säkert redan vet och har upplevt så gillar jag inte att avslöja saker i förväg, inte om de inte är hundra procent säkra.
Men så fort jag får veta, så får ni också veta.
Om dom är långsamma på att svara, då kommer jag dock inte orka vänta, utan kommer åka ner till Szimone i några dagar, och hoppas att jag fått svar när jag kommer hem igen.
Hej hopp jag är spänd!!
Kommentarer
Trackback
