Det finns tid för allt, ibland, om man hinner...
Imorse fick jag frågan "bloggar du fortfarande?". Har de senaste dagarna faktiskt kollat in på bloggen, kliat mig i huvudet och funderat på om jag har tid. Har jag det? Egentligen har jag massor att blogga om, saker som inte kommit ut här. Som att jag flyttat från hus och stall, djur och familj, sålt mina shettisar och börjat jobba. Mitt i allt detta fick jag hem Miss Day igen, ni vet den stora fuxen jag skrivit om ibland. Jag lovade ju att hon och jag skulle ses igen och det gjorde vi. Fast inte som jag tänkt mig men det är liksom inte relevant längre för även om hon är trasig och ful med stripigt hår så är det min fina fux med den lilla hjärnan och det stora hjärtat.
Här är hon och jag under en fotografering. Det känns så fint att sitta på henne igen, som att jag alltid suttit där uppe. De åren vi varit ifrån varandra existerade liksom inte så fort hon klampade ut ur transporten för då var det hon och jag igen. Alla hennes ansiktsuttryck, hennes små suckar när hon tycker jag är apjobbig och kan dra åt gödselstacken, hennes stora bruna ögon som kan se in i mig fast jag försöker hålla henne borta (lite iallafall) och hennes stora alltid matkladdiga mule var så välbekant. Och jag är så otroligt glad att hon är tillbaka och därför känner jag att ni som inte är med på Dayviews kanske också vill läsa om vad vi hittar på hela dagarna när vi kämpar oss framåt tillsammans.
Jag och Miss Day hälsar er välkomna tillbaka till Ponnysize (även om vi inte är ponnysizeade längre) och hoppas att ni läser lika flitigt som innan. Ska även försöka sparka Linn lite i rumpan (bokstavligt talat då jag och lilla Crash som inte är så liten längre är i Vita huset på besök just nu) och se om inte hon också kan skriva lite. Även hon har mist en liten och en ännu mindre har fötts!
Kommentarer
Trackback
