Gamla hästar, gamla minnen
När jag var liten red jag på Tyresö ryttarförening, en jättestor ridskola med många hästar. Jag bodde mitt i ett villaområde, en förort utanför Stockholm. Här fanns många snälla hästar, sura hästar, tröga hästar, pigga hästar, hoppglada hästar, dressyrglada hästar, busiga hästar, lydiga hästar, vita hästar, svarta hästar, bruna hästar, ja. En massa hästar!
Jag fick börja rida när jag var 7 år gammal. Allt var en röra. Den första terminen fick man inte rida, då skulle man lära sig hur allt gick till. Man fick sitta på hästen för att öva sitsen, men inte RIDA. Man skulle lära sig putsa träns, sätta på ett träns och helt enkelt använda tränset. Sadeln också, och alla benskydd. Hur skulle man få ordning på allt det här? Alla miljoner remmar som finns på ett träns, jag visste inte hur jag skulle göra.
Och kratsa hovarna. Det var jätteläskigt! Speciellt bakhovarna. Jag hade ju sett att vissa av hästarna som bara ville vara ifred, kunde sparkas med bakhovarna. Och det ville inte jag. Jag ville definitivt inte ha en hov i fejset! Då kunde dom kratsa sina hovar själva, så jag bad dom, ridlärarna. Mest tyckte dom att jag kunde kratsa hovarna själv, men jag förklarade att fram var avklarat. Så jag kunde få kratsa en annans häst hovar, bara så jag lärde mig, om hästen jag hade faktiskt kunde få för sig att svänga lite med benet.
När jag så för första gången ställde in en lektion, då var jag ju tvungen att rida igen. Då fick jag en jättesöt häst som hette Puff. Puff var alldeles vit med svart man och svans. Han var jättefin tyckte jag! Men han var lite seg och jag hade svårt att manövrera honom.
Jag fick rida i en lite mer avancerad grupp än den jag redan red i. Här skulle dom -hör och häpna!- rida barbacka! HUA! Det hade jag aldrig gjort! Spännande!
Men kruxet var ju det att dom skulle inte bara rida barbacka.. dom skulle hoppa också. Mitt hjärta stannade. Jag var rädd för att hoppa. Och jag hade aldrig ridit barbacka.
Men jag sa inget, och jag var med. När vi skulle galoppera runt på fyrkantsspåret fick jag väldiga problem. Puff märkte att min balans var ungefär noll och om han bröt av och började slängtrava, ja då hade jag jättesvårt att sitta kvar och tappade tyglarna helt. Så han slängtravade in till mitten och stannade där. Och jag åkte av, förstås.
Det var första gången jag ramlade av, på Puff.
Innan jag slutade på ridskolan (pga flytt) så red jag en svart herre jättemycket, Easy hette han. En pigg och trevlig krabat med mycket humor. Ibland var han jättebusig, gjorde värsta helomvändningarna! Men för det mesta var han så fin och skötte sig perfekt.
Alla dessa hästar har lärt mig grunderna i ridningen, och jag är jätteglad att jag fick möjlighet att träffa dem, helt fantastiska hästar!
Lilla söta Puff :) Hämtad från Tyresö ryttarförenings hemsida.
Jag är ingen som ger mig i första taget, och jag arbetade med den där barbackaridningen. Andra gången jag ramlade av barbacka, det var på allas favoritponny Jonatan. Han var en av de nyare ponnyerna, och han var allas favorit. Han gjorde precis som ridläraren sa, man behövde inte ens styra. Snett igenom var snett igenom. Jonatan kunde rubbet.
Han kom samtidigt som två andra ponnyer, Casper och Jesper. Båda två var avblekbara skimlar, Jesper var mörkast, mörkt mörkt grå var han. Casper var lite mer ett mellanting, men var mer mörk än ljus.
Casper var min favoritponny, och varje lektion försökte jag byta till mig honom, men den här gången fick jag inte det för min ridlärare, Laila. Hon tyckte att nu hade jag ridit Casper varje gång, det var bra att testa nya hästar som kan lära en andra saker. Jag höll inte med.
Under lektionen skulle vi öva galoppfattningar på volt, barbacka. Vi fick vara två och två på varsin volt (A och C volten), resten stog vid sidan om tills det var deras tur.
Jonatan var mjuk, lugn och snäll. Men jag ville ha Casper ändå. Den lilla, också snälla, filuren. Han gjorde så gott han kunde, men det blev lite tokigt ibland. En gång när vi var ute och red i skogen, så blev han rädd för en vattenpöl och hoppade all världens väg från den. Det enda var att jag följde inte med honom. Jag åkte av rakt ner i vattenpölen och kom hem helt blöt. Det var ingen varm sommardag, utan höst. Han var även - ibland - rädd för sina egna fisar när han fes i ridhuset. Då fick han en del fart ;)
Men nu skulle jag galoppera med Jonatan. Precis i fattningen kom jag lite ur balans, gled åt sidan, men hoppade tillrätta igen. Jonatan reagerade starkt, kanske var han lite kittlig? Han drog igång med några rejäla bocksprång, och jag flög rakt in i väggen. Lite vimmelkantig reste jag mig upp, mina vänner berättade efteråt att jag var helt svajig. Min ridlärare ropade åt mig att jag skulle sätta mig ner igen, så det gjorde jag!
Men jag skulle fortsätta rida, upp på hästen igen, som tur var behövde jag inte rida honom så mycket mer efter det, inte för att det gjorde mig något, jag tyckte han var jättetråkig ;) Men han var en riktigt gullig häst!
Jonatan, bild från Tyresö ryttarförenings hemsida.
Lilla Casper, här mycket mycket ljusare än när han kom. Tyvärr lämnade han oss alltför hastigt på grund av mycket problem med benen.
Men jag fick ju tillslut pli på den där barbackaridningen! Jag fick sluta rida småponnyer, och gick över till det som kallades mellanponnyer på ridskolan, ponnyerna som var mindre än de stora hästarna. Där fanns Elektro, en brun, vacker herre, med tjock, vågig svans och man. Eller jag inbillade mig att han hade det, han hade så kort man. Jag var övertygad om att den skulle bli vågig om man lät den växa ut.
Han var lite kraftigare i typen, och jag inbillade mig att han nästan var en nordsvensk. Säga vad man vill om det :)
Han var den perfekta barbackahästen! Mjuk och skön att sitta på, och vi fungerade jättebra, så jag fick rida barbacka på honom lite när jag ville. Det blev mycket barbacka ;)
Elektro, bild hämtad från Tyresö ryttarförenings hemsida.
Innan jag slutade på ridskolan (pga flytt) så red jag en svart herre jättemycket, Easy hette han. En pigg och trevlig krabat med mycket humor. Ibland var han jättebusig, gjorde värsta helomvändningarna! Men för det mesta var han så fin och skötte sig perfekt.
Jag, som ofta inte är så förtjust i svarta hästar, tyckte att han var en svart dröm. Det var honom och Casper jag ville ha, även om jag inte kunde rida Casper längre.
Dock fick jag veta att Easy lämnade oss strax efter att jag hade slutat, han blev svårt sparkad i hagen och fick tas bort på stället. Jag hoppas att han har det bra där han är nu.
Easy, bild från tyresö ryttarförenings hemsida.
Alla dessa hästar har lärt mig grunderna i ridningen, och jag är jätteglad att jag fick möjlighet att träffa dem, helt fantastiska hästar!
Jag hoppas att ni hade lika fina, trevliga hästar som lärde er rida, som jag hade :)
Kommentarer
Trackback
