Ni minns väl Astrid Lindren?
Det gör ni väl?
Jag gör det. Nästan varje dag påminns jag om henne och hennes sagor.
En Söndag när jag tog hand om en turridning, så utropade en älde dam mitt ute i skogen att det var här de spelade in delar av Ronja Rövardotter! Hon arbetade tydligen med film, så numera, när det är mörkt, ler jag och tänker i mitt stilla sinne "Ja, nu får vi akta oss för grådvärgarna och vildvittrorna..". För det är så jag minns alla Astrids sagor, med ett leende. De är så fantasifulla allihopa, fulla av liv, personligheter och jag bara älskar Astrid Lindgren! Mina absoluta favoriter är Ronja Rövardotter, Mio Min Mio, Allra käraste syster och Bröderna Lejonhjärta. Alla har sin alldeles speciella mening för mig. Men den senaste tiden är det Bröderna Lejonhjärta som etsat sig fast i mina tankar.
Jag tror på Nangijala. Jag tror inte på något Trapalanda, "Himlen" eller något annat. Jag tror på ett land långt borta som heter Nangijala. Där hamnar alla mina älskade vänner. Där finns mormors hund Jean, min älskade katt Tingeling och min ögonsten Cola. Självklart finns alla andra djuren där också, men just dessa har en speciell plats i mitt hjärta. Jean, en vacker och trevlig dobermannhane, dog vid 12 års ålder, men hade under sitt liv haft problem med bakbenen efter att ha ramlat i en grop som valp. Tingeling, familjens första siames, min siamesdam. Döpt efter älvan Tingeling i Peter Pan då det såg ut som om hon flög när hon graciöst hoppade över våra grindar. Hon dog runt elva års ålder på grund av bröstcancer. Cola var min fantastiska lilla dvärgpinscher, han älskade mig över allt på jorden. En sådan speciell hund, jag vet inte hur jag ska beskriva honom, det finns inga ord. Han var helt fantastisk och jag saknar honom så bara av att tänka på honom.
Cola föddes 2004 och dog 8 år gammal. 2-3 år efter att veterinärerna kommit med kommentaren "Han har max tre veckor kvar att leva". Han var en riktig livskämpe! Drabbades av njursvikt och gick emot allt vad veterinärerna sa, men vi beslutade att ta bort honom när han blev värre.
Alla mina favoriter finns nu i Nangijala. Världen Bröderna Lejonhjärta kommer till när de dör. Där slipper de sina mediciner, för där finns ingen smärta och inga sjukdomar. Och där inga sjukdomar finns, där krävs inga mediciner. Det är inte helt såhär som Astrid har berättat om Nangijala, men det är så jag ser det. Jag vet att jag får träffa mina vänner igen, men inte snart, inte för min del. För 100 år här på jorden är 10 dagar i Nangijala. Så jag måste vänta.
Tills jag får träffa mina vänner igen så försöker jag påminna mig om alla glada stunder de gav mig, alla skratt och fantastiska dagar. Detta vill jag tipsa andra om också. Det är otroligt tungt när en vän försvinner, men även om det känns som om världen ska rasa samman, så gör den inte det. Man tar sig upp på fötter igen. Jag säger inte att man kommer glömma och att tiden läker alla sår, men den gör det lättare att minnas, lättare att rensa sorgen från minnet och koncentrera sig på allt man fick av sina underbara kompisar. Tänka att nu har dom det bra.
Och varje kväll minns jag dem när jag åker hem från stallet, varje stjärnklar kväll. För de påminner mig om att de finns och att vi snart ses igen.
För när jag åker hem och ser stjärnorna på himlen så sprids ett lugn i kroppen, en glädje. För i några av de där stjärnorna på himlen finns ett meddelande från mina vänner. De lyser åt mig och de har det bra.
Vi ses snart igen.
Kommentarer
Trackback
