En dag utan en röst
Det första jag gjorde idag var att messa min arbetsgivare. Jag skrev som det var, att jag hade tappat rösten och kunde inte vara till så stor nytta, men jag vet ju hur mycket det är på ett ridläger och erbjöd mig att utfodra alla hästar och sköta den biten.
Nej, det gick inte, min arbetsgivare ringde mig direkt och hörde knappt mina viskningar, men hon berättade det som jag skrev tidigare, att mamma och dotter som kom idag absolut ville vara själva. Så jag kom upp för att ta hand om ridlägertjejerna. Väl där ser jag Annette (min arbetsgivare) komma gåendes med Skoni, en av valackerna som tidigare fick en fästingsjukdom och har varit lite upp och ner sen dess. Nu var han halt och veterinären skulle komma. Toppen, två turridningar samtidigt, jag skulle komma hem lite tidigare, kanske i tid till veterinären kom, men hon kunde ju inte direkt snacka med mig. Detta problem löstes med att jag ringde till min kära syster Felicia och frågade om hon kunde komma upp och hjälpa veterinären, vilket hon kunde. Fantastiskt!
När jag och tjejerna var klara för avfärd kom modern med sin dotter, de gick förbi mig ganska fort och jag kände inte igen dem, men så har jag väldigt svårt att känna igen folk. Jag vinkade leende till dem när de sa hej till mig - för vad ska man göra?
Efter ca 1 timme ringer min telefon, det är Annette som jag antar ska berätta exakt vilken tid veterinären kommer. Tänk vad chockad jag blev när hon berättade att mamman med dottern hade åkt hem utan tur!
"VA?!" Utropade jag så gott det gick i en "högljudd" viskning.
Jo, familjen hade varit här tidigare, det var därför de kom hit igen. Först frågade dem väldigt om varför jag betedde mig konstigt som inte hälsade. Annette berättade att jag var sjuk och de ville prompt veta vad det var med mig, trots att Annette inte ansåg att dem hade något med det att göra. Så blev de sura, för de ville inte ha någon annan än mig, det var jag som hade tagit emot dem sist. Den lilla tjejen blev jättesur för att hon fick en sån ful häst som Smari, han såg dessutom inte snäll ut. Hon ville ha Gustur. Båda är små lättridna, gulliga fuxar, Smari med ljusare man och bläs.
Mamman blev dessutom sur över att priset var höjt. Så efter att hon hade frågat sin dotter hela tiden hur det kändes, vad hon ville, ville hon verkligen rida nu?, så bestämde dem sig för att inte rida.
Tycker det är helt ofattbart. Här är den bestämda tiden att man ska komma klockan 10, är alltid, har alltid varit, kommer alltid vara, för att passa till hästarnas mattider. Men för en gångs skull anpassade vi oss till 11. Dessutom var dem sena, och de skulle ha med sig egen mat. Det var helt okej.
Om de nu inte tänkte rida om de inte fick ha Gustur eller mig, så borde de ha sagt till tidigare. Gustur är 25, tänk om han halkat knasigt i hagen och gått bort? Tänk om jag var bortrest? Man måste ju säga till i förväg!
De ansåg att detta inte var bra, så de åkte igen utan att säga hejdå.
Min tur med tjejerna var helt okej, jag pekade stort (man kan det när man tappat rösten) på hålor som skulle undvikas och jag red bredvid tjejerna i tölten så jag kunde viska hur de skulle göra för att förbättra gångarten.
Vi red hela vägen ner till arlandas staket, där finns det en jättefin glänta som vi åt lunch vid. Band fast hästarna vid varsitt träd och åt hemmagjorda hamburgare som vi hade tagit med oss. Sen bar det av hemåt. Här hände det inte så mycket heller, det var dock otroligt TYST ;)
Smari till vänster och Gustur till höger.
Kommentarer
Trackback
