"Spring aldrig snabbare än din skyddsängel kan flyga"
Detta är ett uttryck jag ofta hör, ett vackert uttryck. Det får mig att tänka på livet och livet efter detta, jag tänker på änglar och på Nangijala. I mitt hem är vi uppväxta med att djur går bort, och då kommer de till Nangijala. När vi är tvungna att säga hejdå till ett djur, då behöver vi inte vara ledsna, även om vi självklart är det. För vi ses snart igen. Våra vänner väntar på oss där i Nangijala, och trots att det kanske tar 100 år innan vi kommer och möter dem, så behöver de inte vara ensamma länge. Tio av våra år är nämligen bara en dag i Nangijala. Tills vi möter dem igen så tänder de en stjärna på himlen för oss, för att vi ska kunna se att dem är med oss.
För en tid sedan sålde vi en unghäst till en otroligt trevlig, glad och positiv person. Vi trodde det skulle gå bra, den här 5-åriga lilla hästen är snäll i all hantering, hon har allt lite bråttom ibland, men aldrig dum på något sätt. Hon har dessutom aldrig varit halt eller sjuk på något sätt. Lite sjuk i huvudet bara och hon gillar att rymma, krypa under staketet ut på havreåkern är alltid lika kul.
Efter ca två veckor blev den lilla hästen sjuk. Hon blev halt och hon var halt länge, sedan januari har hon varit dålig. Det var väldigt segt, hon ville inte bli bättre i fötterna, men efter ett tag lossnade det och hon började sakta, sakta bli bättre. Det har varit mycket jobb, men det har det varit värt, för nu är hon helt bra igen och kan börja jobba efter sommaren.
Därför blev jag så förvånad när vi köpte tillbaka henne. Nu bor hon hos oss. Det var helt rätt att köpa tillbaka henne. För hon har så mycket tid kvar här, hon ska inte till Nangijala än.
Så lilla Oskadis, nu var du så nära idag, spring aldrig snabbare än din skyddsängel kan flyga.
Ibland är vi människor väldigt konstiga..
Kommentarer
Jeanett
Fin och tänkvärd text. <3
Trackback
