Så var vi (jag och mamma) hemma igen.

I onsdags åkte vi till Arlanda, flög till Danmark. Där hälsade vi på familjen för att på torsdag morgon köra ner till Lolland, en del av Danmark, för att titta på Juliet och bestämma oss för vilken annan häst som skulle komma med oss i oktober.

Vi var hos släkten i Köpenhamn och att åka till Lolland tog drygt två timmar. Det är jättelång tid när man vill vara framme NU!!

Väl framme möttes vi av en jättefin gård i miniformat, en kantig U-formad byggnad, med stora fast små grindar att köra in genom, vitt grus och i mitten en stor bronsstaty av en liten miniatyrhäst. WOW!

Stallet satt ihop med huset, och inne i stallet vara allt precis som utanför, stort fast i litet format. Boxarna var mini! Men något som inte var det var hästarna.. vi fick världens chock! Våra miniatyrhästar räckte ända upp till bröstet, vad var det här för nåt? Dom ska ju vara jättesmå! När vi så kom nära såg vi vart problemet låg.. Hästarna tyckte nämligen själva att dom var stora, speciellt när de stod i sin egen krubba som var strax ovanför hästarnas framknän. Så nog var det högt alltid för dem!

Vi gick runt i stallet och hälsade på alla de små hästarna, Juvel, Juliet, Feather, Kleopatra, Painted Lady, Zodiac, Lady killer mfl. Alla var hur fina som helst, och alla hälsade snällt tillbaka.

Efter ett tag tog de ut Juvel, för att visa upp henne på banan. Hon är född 2010, så hon är två år i år och 84 cm hög. Glad var hon också, gjorde några snabba små bocksprång när hon blev släppt och travade sedan runt med superfina rörelser och svansen högt lyft. Och trots att hon var lite rund om magen och nästan ingen pannlugg alls, så var hon hur fin som helst och söt till tusen! 

Besöket innefattade även en uppvisning av Juliet, som jag skrivit om tidigare, och hingsten som hon blivit betäckt med.

 

Och så var det idag också, då vi med spänning inväntade vår veterinär. Idag skulle hon komma och ultraljuda hästarna som blivit betäckta, för att se om det var några fölbebisar i magarna.

Hästarna som skulle kollas var Oskadis, Dögun och Melkorka. Oskadis blev betäckt för första gången, men inte med vår egen hingst Mozart, då dem har samma pappa (Isar), Melkorka för andra (även hon dotter till Isar) och Dögun blev betäckt för fjärde året i rad med Mozart. Dögun har vi försökt få dräktig länge, men det har inte riktigt tagit sig. Förra gången blev hon dock dräktig, men pga en infektion blev det inget föl. Därför hade vi inga höga förhoppningar om henne.

Melkorka fick ett föl förra året, med henne har allt gått bra. Bortsett från att hon inte heller blev dräktig nu i sommar under tidigare försök och ultraljud. Detsamma gäller Oskadis. Det har alltså varit en riktigt dålig betäcktningssommar för oss.

Men så kom vår veterinär som skulle kolla, och hon kollade. Först började hon med Dögun, och nästan direkt när hon kom in med ultraljudet utbrast hon "Ja den här är solklart dräktig! Jättefint var det här!". Vi höll på att trilla omkull, förstod först inte vad hon sa! När det så gick in i huvudet på oss blev vi jätteglada och min arbetsgivare viftade till av glädje med armen, så Dögun hoppade till, ultraljudet åkte ut och så var det ultraljudet klart. Dögun var alltså dräktig!

Därefter var det Melkorka och sist Oskadis. Och vi kan med glädje meddela att riktigt fina foster fanns även i deras magar!

 

Och äntligen, äntligen, äntligen (!!) blev det föl med Mozart och Dögun. De är så söta eftersom dem verkligen gillar varandra. Dögun är superkär i Mozart, det har hon varit ända sedan de träffades första gången. Hon försvarar honom till och med från de andra stona! Trots att hon är en tjej som är hyfsat låg i rang, hon är alltid vän och jättesnäll.

Vi hoppas nu att allt går bra så att vi får tre små föl nästa år :)

 

 

 

 

 

Godermorgon kära läsare. Eftersom Linn nu gått ut med bilder på sin nya ponny så tänkte jag visa upp det senaste tillskottet i min hästfamilj. Blev inte alls den hästen jag tidigare sagt utan det var en liten Cadillac som flyttade hem till mig istället. Än väldigt liten, väldigt rädd men väldigt väldigt söt ponny bor nu tillsammans med lilla Yummie. Ovan ser ni dem när de äter frukost. 

På deras träningsfronter har det inte hänt så mycket faktiskt. Yummie har i två dagar nu varit ute och gått cirka 4-5 km. Caddy har inte velat komma in från hagen så har inte gjort mer än att borstat lite på honom ungefär kl 9 på kvällen när jag inte orkar jaga honom längre utan bara öppnar hagen och hoppas att han kommer in. Ska försöka ta mig en promenad med busen idag om han är bättre i benet. Han är inte så intelligent av sig utan har helt enkelt skuttat runt i hagen i sina försök att slippa bli infångad av matte och lite klantigt snubblat och vrickat sig. Han ömmade inte speciellt mycket och blev bättre efter sin arnika massage. I morse såg jag ingenting på honom så tänkte att han ska få lära sig hur man betér sig när man går i grimma.


Småpojkarna i hagen. Cadillac till vänster och You're Mine till höger. Väldigt mysigt att börja morgonen med att kliva ut i stallet, så två små blonda fuxhuvuden sticka upp och två små pojkar som mummlar och vill ha frukost. Iallafall Yummie. Efter att han fick gå själv har han blivit så otrligt fäst vid mig, var länge sedan jag promenerade själv med honom då jag faktiskt hade honom "kopplad". Duktiga, duktiga, älskade liten <3
Han har dessutom blivit riktigt duktig på att lyfta på fötterna och även om han är långt ifrån lika rättställd och korrekt som Cadillac så märks det att han börjat muskla på sig och orkar göra lite mer saker. Nu när de dessutom får kraftfoder och stå inne och sova ordentligt om nätterna märks det tydligt hur speciell han är.

Tycker självklart mycket om Caddy med även om han bara varit hos mig sen i fredags. Men det kommer vara omöjligt att ersätta min lilla knähund hur mycket någon/något än försöker. Är så otrligt glad att jag fick hem honom, hade inte kunnat tänka mig ett bättre djur!

 

..så är det även med lilla Juliet på morgonen ;) Hennes ägare skickade dessa bilder här om dagen. En nyvaken och oborstad liten dam.

 

Ser otroligt mycket fram emot att få allt klart så våra små hästar kan komma hem, Juliet och en till. Vem det blir vet vi inte ännu helt säkert. Däremot ska vi åka och hälsa på hästarna nu i veckan. Det är ju en bit att åka, och att matcha några bra dagar med mamma verkade vara nästintill omöjligt. Jag måste ta hänsyn till avtal med Peter, skolschema. Mamma har sitt arbete och måste även matcha med pappas jobb.

Men nu ser det ut som om vi lyckades hitta lite tid! På onsdag flyger vi till Danmark, hälsar på hos min morfar, som bor i Danmark. På torsdag åker vi och hälsar på hästarna för att åka hem på kvällen. Spännande, spännande!

Jag lovar att ta med mig kameran och fota jättemycket :)

 

 

 

 

 

Det gör ni väl?

Jag gör det. Nästan varje dag påminns jag om henne och hennes sagor.

En Söndag när jag tog hand om en turridning, så utropade en älde dam mitt ute i skogen att det var här de spelade in delar av Ronja Rövardotter! Hon arbetade tydligen med film, så numera, när det är mörkt, ler jag och tänker i mitt stilla sinne "Ja, nu får vi akta oss för grådvärgarna och vildvittrorna..". För det är så jag minns alla Astrids sagor, med ett leende. De är så fantasifulla allihopa, fulla av liv, personligheter och jag bara älskar Astrid Lindgren! Mina absoluta favoriter är Ronja Rövardotter, Mio Min Mio, Allra käraste syster och Bröderna Lejonhjärta. Alla har sin alldeles speciella mening för mig. Men den senaste tiden är det Bröderna Lejonhjärta som etsat sig fast i mina tankar.

 

Jag tror på Nangijala. Jag tror inte på något Trapalanda, "Himlen" eller något annat. Jag tror på ett land långt borta som heter Nangijala. Där hamnar alla mina älskade vänner. Där finns mormors hund Jean, min älskade katt Tingeling och min ögonsten Cola. Självklart finns alla andra djuren där också, men just dessa har en speciell plats i mitt hjärta. Jean, en vacker och trevlig dobermannhane, dog vid 12 års ålder, men hade under sitt liv haft problem med bakbenen efter att ha ramlat i en grop som valp. Tingeling, familjens första siames, min siamesdam. Döpt efter älvan Tingeling i Peter Pan då det såg ut som om hon flög när hon graciöst hoppade över våra grindar. Hon dog runt elva års ålder på grund av bröstcancer. Cola var min fantastiska lilla dvärgpinscher, han älskade mig över allt på jorden. En sådan speciell hund, jag vet inte hur jag ska beskriva honom, det finns inga ord. Han var helt fantastisk och jag saknar honom så bara av att tänka på honom.

Cola föddes 2004 och dog 8 år gammal. 2-3 år efter att veterinärerna kommit med kommentaren "Han har max tre veckor kvar att leva". Han var en riktig livskämpe! Drabbades av njursvikt och gick emot allt vad veterinärerna sa, men vi beslutade att ta bort honom när han blev värre.

Alla mina favoriter finns nu i Nangijala. Världen Bröderna Lejonhjärta kommer till när de dör. Där slipper de sina mediciner, för där finns ingen smärta och inga sjukdomar. Och där inga sjukdomar finns, där krävs inga mediciner. Det är inte helt såhär som Astrid har berättat om Nangijala, men det är så jag ser det. Jag vet att jag får träffa mina vänner igen, men inte snart, inte för min del. För 100 år här på jorden är 10 dagar i Nangijala. Så jag måste vänta.

Tills jag får träffa mina vänner igen så försöker jag påminna mig om alla glada stunder de gav mig, alla skratt och fantastiska dagar. Detta vill jag tipsa andra om också. Det är otroligt tungt när en vän försvinner, men även om det känns som om världen ska rasa samman, så gör den inte det. Man tar sig upp på fötter igen. Jag säger inte att man kommer glömma och att tiden läker alla sår, men den gör det lättare att minnas, lättare att rensa sorgen från minnet och koncentrera sig på allt man fick av sina underbara kompisar. Tänka att nu har dom det bra.

Och varje kväll minns jag dem när jag åker hem från stallet, varje stjärnklar kväll. För de påminner mig om att de finns och att vi snart ses igen.

För när jag åker hem och ser stjärnorna på himlen så sprids ett lugn i kroppen, en glädje. För i några av de där stjärnorna på himlen finns ett meddelande från mina vänner. De lyser åt mig och de har det bra.

Vi ses snart igen.

 

 

 

 

 

Nu är hon bokad vår lilla tjej! För liten är hon, inte alls stor. Fast med rätta mått mätt så är hon egentligen för stor för sin sort. 91 cm i mankhöjd är för stort när man är en amerikansk miniatyrhäst. Då de ska mäta 86 cm max.

Dock gör det inte oss så mycket. Min mamma vill avla och det är därför hon valde fröken Juliet, för att hon är en sk "producer of winners", hon får otroligt fina föl. Dessutom är Juliet för tillfället även betäckt. Så i vår kommer det komma ännu en liten skrutt till vårt hem - om allt går vägen.

Men det här är som sagt min mammas häst, och mina systrars. Jag tar mest hand om henne. Tanken var från början att jag skulle skaffa en egen liten att jobba med. Därför kommer vi även skaffa en till som jag ska ha. Vem det blir vet vi inte än, vi ska åka och hälsa på Juliet om någon vecka och samtidigt hälsa på de andra kandidaterna. Sen får vi se :)

Hur som kommer Juliet hem till oss i slutet av oktober, då vi kommer hem från Egypten. Vi kände att Juliet, som bor i Danmark, kommer få det lite jobbigt om vi tar hem henne hela vägen, för att sedan efter bara någon dag dra iväg till Egypten en vecka. Vi vill ha henne och den andra ordentligt hemmastadda innan vi lämnar huset en sådan lång tid. Vilket är väldigt sällan vi gör.

Summa summarum är att vi kommer hämta Juliet i slutet av oktober tillsammans med en annan liten häst. Dom kommer bo i stallet på vår tomt, och troligen gå i en hage uppe där jag arbetar, bland islandshästarna. Så får dom en massa spännande, snälla kompisar att titta på :)

 

 

 

 

 

Hej mina kära vänner.

 

Tänker som Linn be om ursäkt för min extrema avsaknad av aktivitet. Har en ganska lång med bra förklaring. Skolan började med buller och bång och eftersom jag går i 2:an på Gymnasiet så har vi börjat på våra karaktärer. Det betyder att jag har tre väldigt stora kurser jag läser och en liten som är het nya för mig. Det kräver mycket engagemang och diciplin från min sida. Jag har fullt upp med att hinna med alla mina underbara vänner med, känner att jag måste hålla dem nära just nu då jag kommer behöva dem i framtiden som kommer bli ganska tuff för mig.

 

Jag spenderade dessutom varje dag på slutet av sommarlovet hos min lilla lilla prins som nu nästan vuxit ihop med mig. Vi har fått ett sådant otroligt starkt band att jag börjar le bara jag tänker på det. Jag har världens bästa lilla ponny <3

 

Tyvärr har denna fantastiska lilla varelse det inte så väldigt bra just nu. Stallet jag hyr in honom i bestod från början av honom och hans bästa kompis. Sedan bestämde sig stallägaren för att köpa en treårig valack som är jättestor av rasen Nordsvensk Brukshäst. Därefter blev det jätteknasigt. Yummie ville få hälsa på den stora nya i lugn och ro men tyvärr så släpptes den andra lilla som han tycker är hans sto in först och det blev ett väldans slagsmål. Ingen av oss vågar låta Yummie gå med Pirat då det skulle få förödande koncekvenser om denne stora klump helt plötsligt blev arg och skickade bak ut. Därför går han ensam i en hage en bit från sin bästa kompis och får stå och kika på när de andra två busar med varandra. Det resulterar i att han nästan helt och hållet försvunnit, jag har ingen livsgnista kvar i min lilla prins. Detta tar hårt på både mig och min familj och vi har därför beslutat att flytta honom.

 

Han kommer en kort tag få bo på ett tillfälligt ställe tills vi fixat en annan sak, som bla nämnts på min Dayviews. Tänker dock hålla det lite hemligt här men vi kan väl säga att jag och Linn går i exakt samma fotspår. Igår var jag hur som helst och kikade på två små hingstar som Yummie gått med innan. En treårig liten pojk som heter Cadillac. En jätteförsiktig liten pojke som vägrar bli hämtad i hagen osv. Tog mig ca 10 min med övertalande och noggranna obervationer av hans kroppssignaler tills han frivilligt stod och åt morot ur min hand. Sedan kikade vi på Bandido, den tuffa lilla tjockisen som pratar med allt och alla. Den som kommer fram och ska pussas, prata och gosa. Blev förälskad i honom redan när vi var och hämtade Yummie för han har sådan otrolig charm.

 

 

Här har vi lille Bandido, visst smälter man? :D Jag har hur som helst världens dilemma mellan vilken häst jag ska välja. Bandido är lite äldre än Yummie och lugnare och stadigare. Skulle enkelt kunna rida in honom, köra in honom osv osv. Han är busig och skulle ha ganska kul med Yummie då de var väldigt nära innan han flyttade.

 

Men lille Cadillacen är så liten och rädd och Yummie tog direkt på sig rollen att fostra på honom. Med en och samma person som har honom med sig så tror jag att han snabbt skulle lugna ner sig. Problemet är att stackarn blir helt livrädd och man råkar vifta till lite fort. Dessutom får han världens ångest när flocken försvinner och ska jag ut och köra Yummie kan jag inte ha en till liten livrädd hingst med mig, det blir helt enkelt alldeles för farligt. 

 

Har inte så mycket mer att säga, lovar att uppdatera oftare i framtiden. Men ibland hinner man helt enkelt inte :/

 

Där jag arbetar finns det en massa små trollhästar. Vissa mer troll än andra och idag red jag en av de mest trolliga små hästarna i stallet. Frosti heter han, helbror till Frostros, efter superhingsten Hrafnfaxi.

Fast trots att han ser ut som ett litet troll, lilla Frosti, så är han också en ståtlig och läcker herre (ja, han får vara herre trots att han är fyra och beter sig som en bebis). Och tänk att en sådan här häst får jag, lilla lilla jag, möjlighet att rida, precis när jag vill. Det hade jag aldrig någonsin trott. Och det är inte bara den här lilla herren, jag rider alla unghästarna, alla efter toppbedömda hingstar. Bortsett från Birta, som min syster Sofia får rida. Men Birta är också fin, efter Berserkur som har blivit Svensk mästare i fyrgång. Det är inte dåligt!

Och här sitter då jag, eller vi, Sofia också. Två blonda, tokiga och hästgalna tjejer, som bara råkade snubbla över alltihopa.

Jaa, jag vet inte vart jag vill komma riktigt, mer än att meddela att Frosti och alla andra är totalt megaunderbara, och jag har just nu världens bästa jobb. Haha ^^

 

Senast jag red lilla Frosti blev det en hel del bus, då han fick galoppera hemma för första gången med ryttare. Det blev bocksprång i varje galoppsprång och jag ramlade nästan av. På hemväg blev det därför lugnare tölt, med inslag av glada bocksprång från Frostis sida. Jag kan bli lite kinkig när sånt händer, kan få så otroligt ont i ryggen. Där är jag inte lyckligt lottad. Jag har ärvt en riktigt dålig dålig rygg. Tur dock att dessa fantastiska små hästar aldrig bockar! Bortsett från trollet Frosti, som just nu är ett undantag.

Men idag bockade han inte. Dock var det endast lite jogging, lite tölt fram och tillbaka på den korta raksträckan bakom huset, för att avsluta med att smyga in i galopp. Han märkte det knappt själv, haha. :)

Men herreGUUUUUD måste jag säga! Jag har aldrig NÅGONSIN känt en liknande galopp! Vi tog det bara jättejättelugnt, knappt så att han kunde hålla galoppen, så lugnt var det. Jag ville avsluta med något han gillade, men utan att han blev alldeles sprall-glad. Han gjorde som sagt inget. Men först trodde jag att han skulle göra det, för JÖSSES vilken stor galopp herr troll har! Auktionen är på topp, han går i en helt vanlig galopp, men det känns som om han skuttar fram. Jisses, nästa år ska vi sopa banorna, jag längtar tills jag kan tävla med den här herren!

På bilden hade han blivit riden i ca 3 veckor, totalt. Han är helt fantastisk!

Så går jag och lägger mig. Trött och glad i kroppen efter en superhärlig ridtur och en dag fullspäckad med plugg. Imorgon blir det mer plugg, förhoppningsvis en kort ridtur som gör det lite enklare att leva i böckerna.. ;)

 

 

 

 

När man är arg kan man säga mycket dumma saker, saker som sårar andra människor. Det man säger då, mitt i stridens hetta, kan vara något man inte egentligen menar. Något som kan få en hel vänskap att gå i kras. Är det verkligen värt det då? Är det verkligen värt det, måste du verkligen få det där sagt? Vad tjänade du egentligen på det om du tänker efter? Vad var det egentligen bra för, det som du sa?

 

Jag anser att folk idag är otroligt dåliga på att ställa dessa frågor till sig själva, att stanna upp och fråga om det verkligen är nödvändigt att skriva/säga så. För vart man än vänder sig, mest på internet, så finns det sådana inlägg både här och där, lite överallt. Det är otroligt tråkigt att folk blir så arga, och att folk blir så ledsna.

 

Måste man ens skriva när man är så arg? Jag tycker att det är en jättebra idé med bilar som har alkolås, att man måste blåsa och vara nykter för att få köra bil. Det borde vara ett vara-arg-lås på att få kommentera. Är man för arg, så får man inte skicka. Men nu finns ju inte det låset. Då är det en bra idé att lägga undan det man skrivit, spara det, sov på saken i en, eller flera dagar, och se sedan, är det värt att skicka? Måste det bli skickat? Kanske inte.

 

Tänk dessutom på att ibland är det absolut bästa i en sådan het diskussion, det bästa svaret, det som gör motparten mest arg, att inte svara alls. Att sådana otrevliga kommentarer inte är värda ett svar.

Det försöker jag tänka på. Vara självkritisk och ställa många frågor till mig själv

 

 

 

 

 

.

 

Den här bloggen blev helt övergiven ett bra tag nu över sommaren. Varför vet jag inte, vi fick väl för mycket att göra antar jag. För min egen del blev det fullspäckat schema när jag tränade inför tävlingarna med Godi, den lilla mörkbruna herren på bild i tidigare inlägg "Bill och Bull". Därefter har jag arbetat, inte bara i stallet, utan med att fotografera åt andra, teckna och vakta hundar. Det har inte hänt så värst mycket med andra ord.

Sedan är jag ju en riktig spelnörd, och Guild Wars 2 släpptes i slutet av Augusti, så jag har väl suttit klistrad med det, haha ;)

Förövrigt har jag även planer med min familj, dessa planer övertar spelandet och jag är helt insnöad på detta. Det är nämligen så att vi håller på och bygger. Vi har ett hus på trädgården som nu ska renoveras och bli till stall. Detta innebär förstås att vi kommer skaffa häst! Så jag har varit där ute och slipat väggarna, sopat dem och spacklat. Dock är spacklet inte torrt än, målningen måste därför vänta någon dag till. Det är otroligt spännande och jag längtar så tills hästen kommer!!

Men vad det är för en häst, det får ni inte veta ;) Dock kan jag avslöja färgen på denne nedan... Det är denna vi har bestämt oss för i nuläget. Men det kan alltid ändras. Vi hoppas dock kunna få hem just denna till stallet.

 

Förövrigt var det alltså Godi som jag tävlade med, den lilla griniga ridskolehästen ;)
Nej, grinig är han inte, han visar bara vad han tycker, väldigt rejält. Så även på tävling. Ex. när man kommer ut på tävlingsbanan så känner man sig helt ensam och övergiven och biter därför tag i bettet, springer med näsan rakt upp i luften och skriker öronen av domarna. Precis så gör man! Eller så visar man att de superlätta bootsen man fick på frambenen inte var uppskattade och lyfter därför på benen så mycket att de slår i magen.... men inte frambenen, utan bakbenen!

Han är alltså en väldigt rolig prick lilla Godi (inte när han skrek öronen av domaren dock). Och trots att han så gott som skrek ut oss ur fyrgången, så gick han jättebra i tölten. Detta resulterade i att den lilla troll-liknande ridskolehästen gick till B-final.

När vi följande dag gick den finalen, som förövrigt endast fem personer går vidare till, höll jag på att trilla ur sadeln i chock. För hör och häpnad, så VANN vi den!! Och den som vinner en B-final, får gå till A-final.

A-finalen vann vi dock inte, jag var bara glad åt att vi kom dit, det hade jag aldrig trott! Godi var trött, men skötte sig ändå fint. Men tävlingshästarna vi mötte var riktigt, riktigt snygga 100.000+ kronors hästar.

Vi kom totalt på sjätte plats i tölten, mycket, mycket bättre än vad jag någonsin kunnat hoppats på!! Så jag är definitivt jättenöjd, och Godi också, när han fick komma hem och svansa runt i hagen med bästisen Neisti.

 

Så nu är allt tillbaka till det vanliga, ridskolan rullar på varje kväll, skolan likaså, fast inte på kvällen. Det enda som inte är som det brukar är att i huset där ute, där görs det plats åt ännu en familjemedlem.